För kinakännare pirrar det en del i kroppen en dag som denna, eftersom det nu har passerat exakt ett hundra år sedan upproret i Wuchang (武昌) 10 oktober 1911 markerade inledningen på den så kallade Xinhai-revolutionen (辛亥革命), som en gång för alla störtade den dynastiska monarkin till förmån för republik i en eller annan form.
En sanning som inte kan upprepas nog ofta är att man inte fullt ut kan förstå en nation och vart den är på väg innan man bekantat sig med dess historia. Detta är alldeles särskilt sant i fallet Kina, som är en väldig kultur med en våldsam och särdeles omfattande historia i bagaget.
Man skulle utan vidare kunna säga att revolutionen som påbörjades för hundra år sedan fortfarande pågår, att den först på senare tid har stabiliserat sig och att de mer tveksamma uttryck vi tidigare sett i Republiken Kina respektive Folkrepubliken Kina i detta perspektiv är ganska naturliga reaktioner och konsekvenser av tidigare händelser, hur udda de än kan te sig från vår speciella utkikspunkt.
Man kan också konstatera att för Kina, som har en historia som spänner över 3 000 år och en sammanhängande arkeologisk förhistoria som tar oss tio tusen år tillbaka i tiden, är hundra år egentligen ingenting. Ändå är de senaste hundra åren så späckade av händelser att man kan ägna flera liv åt att studera perioden i detalj, med risk för att man förlorar det större perspektivet.
Blickar man tillbaka rent översiktligt kan man nämligen skönja vågor av uppgång och fall, enhet och splittring, framgång och bakslag, tillbakagång och förnyelse. Förstås ingenting unikt för Kina, utan naturligt för alla länder – men det är ändå det historiska perspektivet man måste ha med sig när man ska försöka förstå konflikter kring Taiwan, Tibet och annat. En liten hjälp ges i översikten nedan.
