Grönlandsisen tappar för närvarande 200 km³ is per år. Det motsvarar ett isblock som är tio kilometer långt, tio kilometer brett och två kilometer högt. Fatta, vi kommer alla att dö! Vi kommer att drunkna i en episk flodvåg av bibliska mått!
Men när då? Den totala volymen is på Grönland motsvarar 2 850 000 km³, vilket med nuvarande förändring innebär att all is är borta om 14 250 år, alltså år 16270. Det är en ganska lång tid. Gissningsvis kommer vi att hinna anpassa oss.
Men givet fortsatt uppvärmning kommer förloppet naturligtvis att accelerera, och den naiva linjära beräkningen håller inte längre måttet. Det som händer är att allt mer is frigörs, och vid en viss punkt ger en smältvattenpuls som på kort tid avger stora mängder vatten. När inträffar det?
Ett tankeexperiment kan här vara uppbyggligt. Ponera att vi placerar grönlandsisen i soligaste Sahara, och därtill täcker isen med en svart duk för att fånga in allt tillgängligt solljus. Tiden för att smälta all is kan då elementärt beräknas till cirka sextio år. Vi pratar då om temperaturer över femtio grader, men eftersom ingen skugga finns är realtemperaturen på duken åttio grader. Vi formligen kokar isen.
Temperaturen på Grönland är istället mellan minus sjuttio grader och noll, och med fortsatt uppvärmning stiger den under några sekler med några få grader. Det tar då alltjämt flera tusen år att smälta all is, även med ett accelererat förlopp, och smältvattenpulsen inträffar i slutskedet av processen.
Om all is på Grönland smälter, och om allt omsätts i havsvatten, motsvarar det en höjning av havsnivån på sju meter. Om vi antar att förloppet går på snabba två tusen år, motsvarar det 3.5 mm höjning av havsnivån per år, vilket är vad vi upplever momentant i nutiden genom termisk expansion. Processen är inte märkbar, åtminstone inte förrän pulsen kommer.
Sedan senaste glaciala maximum för 21 000 år sedan har havsnivån stigit 125 meter. Det motsvarar 6 mm per år i medel, eller ungefär dubbelt så snabbt som i nutid. Förloppet har dock inte varit linjärt, utan tog fart med en puls för 15 000 år sedan, för att därefter avstanna för 8 000 år sedan.
Sedan dess har nivån varit stabil, i den period vi kallar holocen, under vilken människan gick från bärplockande idiot till civiliserad varelse. Vi kunde uppfinna jordbruk och bygga civilisation just på grund av att klimatet var bedrägligt stabilt under lång tid.
Fortsatt uppvärmning ger ytterligare ett litet uppåthack i kurvan, knappt märkbart i det stora hela. Det motsvarar fem procent av tidigare avsmältning, i ett förlopp som varar i flera tusen år. Utan denna uppvärmning skulle tidigare förlopp ha reverserats, mot en ny nedisning med motsvarande sänkning av havsnivån. Nu har vi fördröjt den processen, och kan kanske terminera den helt och hållet. Till priset av måttligt stigande vatten.
Klimat-Greta kan andas ut, och domedagsscenarierna i pressen om flera meter havsnivåhöjning på något sekel har ingenting med verkligheten att göra. Det kan inte inträffa av strikt fysikaliska skäl, utan tar betydligt längre tid i anspråk.
Därmed inte sagt att vi inte bör ta kontroll över våra utsläpp och bemästra atmosfärens sammansättning med geoingenjörskonst, för det bör och måste vi på sikt. Men att det skulle vara särskilt bråttom och måste ske «nu» eller att vi har «tio år» på oss att undvika «katastrof», det är en enda stor samhällslögn som inte har ett dugg med verklighetens fysik att göra.