En vilopuls under femtio slag per minut sägs utgöra bradykardi, vilket låter som en riktigt otäck sjukdom. Typiska symptom vid tillståndet är trötthet, yrsel, svettning och svimning, och kan bero på hjärtsjukdom, elektrolytisk obalans, hypotyreos eller låg ämnesomsättning, eller drogmissbruk.
Min puls ligger dock typiskt i intervallet 42–45, men jag har inget av ovanstående symptom. Ytterligare en kategori är vältränade atleter, men jag hör inte heller till den, även om jag springer regelbundet i motionstempo. Det är inte kopplat till ålder eller så, utan är av äldre datum, ända sedan tonåren. Inte heller vikt har med saken att göra, då jag vanligen ligger i övre trivseldelen av normalspannet.
Det har ändå aldrig kommit mig för att närmare undersöka saken medicinskt, dels eftersom några symptom alltså inte föreligger, och dels eftersom undersökningar vid friskintyg och liknande aldrig har påvisat några oegentligheter. Jag är fullt frisk med «oförskämt» goda värden, men har en «onormal» vilopuls.
Med vilopuls menas hjärtslag vid såväl fysisk som metabol vila, när man sedan en tid är stilla och inte smälter föda. Omedelbart efter föda eller intag av alkohol går pulsen typiskt upp till sextio, som ett resultat av insulinproduktion för att bearbeta glukos i blodbanan. Vid högt sockerintag kan pulsen tillfälligt gå än högre.
Gränsvärdet i andra riktningen är hundra, och kallas då takykardi. Om man får tro oraklen på nätet är normalvärdet mellan 55–80, eller 60–100 enligt amerikanska källor. Konsensus bland hjärtläkare är istället intervallet 50–90, men jag kan för mitt liv inte förstå hur en så hög vilopuls som nittio kan vara förenligt med ett hälsosamt tillstånd.
I själva verket visar studier att mortaliteten ökar exponentiellt med hjärtfrekvens, och att vilopulsen är en oberoende faktor. Ju mer ansträngt hjärta, desto större risk för sjukdom och död.
Om jag finge spekulera indikerar låg vilopuls förutom en viss nivå av fysisk form (förmåga att pumpa blod) även låg grad av inflammation (min sänka är typiskt låg). En konsekvens är mindre risk för sjukdom och därmed död, och ytterligare en följd är således högre sannolikhet för längre liv.
Eftersom jag ännu inte har ramlat ihop på grund av låg vilopuls, och eftersom jag kan pinna på ganska ordentligt i spåret utan att dö, är mitt primära guesstimat att jag är här för att stanna ett bra tag till, och att man inte ska vara särskilt orolig för ett hjärta som emellanåt knappt är förnimbart – det är ett tecken på god vigör.
I själva verket borde man kanske omdefiniera normalintervallet till 40–70, och behandla allt därutöver som potentiella symptom på metabolt syndrom, högt blodtryck och risk för hjärtsjukdom, diabetes och andra patologiska tillstånd.
