Amerikanernas krig i Afghanistan beräknas sammanlagt ha kostat tjugofem biljarder kronor under tjugo års tid, eller motsvarande 1.25 biljarder kronor per år. Det är pengar som har gått upp i rök och inte har tjänat annat till än att ge en tillfällig känsla av hämnd för al-Qaidas terrordåd 2001.
Det är också pengar som har lånats och därmed utökat den amerikanska statsskulden, och det är förvisso även pengar som hade kunnat investeras bättre. Kapten Amerikas nya infrastruktursatsning, som syftar till att i någon mån komma ikapp Kina, har en beräknad budget om trettiofem biljarder kronor som jämförelse, det vill säga bara något mer än prislappen för de krigiska äventyren i Afghanistan.
Ytterligare en jämförelse är att Kina investerar femton biljarder kronor per år i infrastruktur, och att den amerikanska satsningen således är en droppe i havet. Kina har samtidigt haft de nivårna lika länge som USA har befunnit sig i Afghanistan, vilket är orsaken till att landet har toppmoderna flygplatser, höghastighetståg och vägnät, medan USA mest liknar ett fallfärdigt ruckel.
Även EU har aviserat storskaliga infrastruktursatsningar för att möta Kinas Ett bälte, en väg, och man kan således se det som att både USA och EU nu kopierar Kinas recept med stora offentliga satsningar efter närmare fyrtio år av laissez-faire – eller kanske snarare återupprättar klassiska europeiska och amerikanska investeringar av det slaget (New Deal, rymdprogrammet med mera).
För Bryssel handlar det delvis om att hålla Kina borta från europeiska intressen som hamnar och andra strategiska knutpunkter, medan det för Washington är en fråga om att inte hamna på efterkälken gentemot sin nya ärkefiende. Ty det är förstås inte bara infrastruktur saken gäller, utan är även i allt högre grad en kapplöpning om forskning och teknik.
Debaclet i Afghanistan kan tjäna som en nyttig påminnelse för USA att man nog inte kan vinna en sådan kapplöpning med Kina genom att ha en alldeles på tok för överdimensionerad militär som är ständigt inbegripen i meningslösa krig, och även att man hellre bör investera sina medel i utveckling hemmavid än att försöka obstruera motparten – det senare leder bara till mer polarisering.
Biden och för den delen hela det politiska USA har därför att inse att ambitionen att bevara hegemoni inte längre är möjlig, och att man måste acceptera en multipolär värld med Kina som en av polerna.
Man kan inte samtidigt ha en skenande statsskuld och militärutgifter som är större än de tjugo nästföljande länderna tillsammans, i vart fall inte om man vill matcha Kina. Det hjälper inte heller att trycka pengar och därmed skapa inflation, men det är ändå vad vi ser hända.
