Amerikanerna har i stort sett redan lämnat Afghanistan med svansen mellan benen utan att uppnå annat än tillfälliga reformer efter tjugo års krig. Man vann slaget mot al-Qaida och kunde ge flickor och kvinnor ett bättre liv, men förlorade kriget mot talibanerna, som nu återtar förlorade områden ett efter ett. Småningom kontrollerar man hela landet.
Vad som händer med kvinnorna återstår att se, men samtliga liberala reformer under amerikansk ockupation lär vara i fara när extremistisk sharia åter dominerar dagordningen. Det betyder inte att al-Qaida eller den internationella terrorn får en renässans, eftersom det var en utveckling som berodde av historiska förutsättningar som nu inte längre gäller.
Men det innebär att Afghanistan går en oviss tid till mötes, och att ett regionalt vakuum bildas. De åtta länder som omringar landet måste nu i amerikanernas ställe agera för att kontrollera den vidare utvecklingen, för att undvika att extremism sprids. Det gäller framförallt Kina, som i Xinjiang redan har kontrollerat den inhemska terrorn med kontroversiella men effektiva metoder, men också relativt avlägsna Ryssland, med oroliga områden som Tjetjenien.
Av angränsande länder är samtliga utvecklingsländer, förutom Kina, som därför i egenskap av regional stormakt kommer att ta på sig det största ansvaret för att hantera en ny situation. Afghanistan ligger strategiskt längs Nya sidenvägens rutter och logistiska centra, varför det ligger i Beijings intresse att kontrollera utvecklingen.
Man har redan försäkrat sig om talibanernas stöd för de sociala reformerna i Xinjiang, vilket för de flesta är en överraskning. Kina har inga hållhakar i Afghanistan, och talibanerna är inte kända för att låta sig övertalas – särskilt inte om det gäller muslimers välfärd i andra länder. Den mest troliga förklaringen är därför att Kina har påbörjat förhandlingar med talibanerna om bilaterala relationer inför den tid då man småningom kontrollerar Kabul och resten av landet.
Kina kommer förstås inte att skicka någon form av trupp till Afghanistan eller på annat sätt engagera sig mer handfast i landet, utan kommer att dra fördel av sin pragmatiska ickeinblandningsprincip genom att erkänna talibanerna som rättmätiga härskare och därefter hålla sig till strikta affärer. Frågan är förstås vad som sker om talibanerna inte spelar rent.
Men man kan förmoda att även en talibanregim vill ha goda relationer med sin omgivning, så länge man får implicit erkännande för sitt styre. Man kan notera att dagens talibanledare pratar engelska och tar självisar för sociala medier. Det kan bli första gången som Afghanistan får andrum, även om den interna brutaliteten kommer att tillta under en tid.
Kina har åtnjutit viss stabilitet under den amerikanska närvaron i regionen, trots uigurisk terror, men riskerar nu en upptrappning av lokala inre konflikter. Men det är samtidigt en stor möjlighet att yttermera stärka sitt inflytande i Centralasien, om man spelar korten väl. Investeringar i Afghanistan och kohandel med talibanerna kan således gynna freden betydligt mer än amerikansk bombliberalism.
Det blir då en fjäder i hatten för Xi Jinping, som än en gång kan demonstrera att det kinesiska systemet har vissa fördelar, och att vatten är mer effektivt än eld för att släcka bränder. Afghanistan är en veritabel guldgruva, som Kina därmed kan få tillfälle att utnyttja vad det lider.