Artificiell intelligens har seglat upp som vår tids stora buseman, jämte islamistisk terrorism, det kinesiska «hotet» samt förstås Ryssland. Bortglömt är dock numera virus och pandemier, som har dräpt och kommer att dräpa fler än alla dessa entiteter sammantaget, och mänskligheten fortsätter att föröka sig och breda ut sig just som ett virus, med allt vad det innebär i fråga om artdöd och överexploatering av planetära resurser.
Nog för att det finns verkliga hot – som amerikansk revanschism under nationens kontinuerliga förfall – men AI hör inte till dem. Dels kan det knappast karakteriseras som generell intelligens i någon mening, utan är snarare hallucinatoriska robotar vars förmåga begränsas till hjälpredans. Det är ett effektivitetsverktyg i mängden, en kontinuerlig evolution av tidigare utveckling snarare än en omdanande revolution.
Oro har uttryckts för att AI kommer att nyttjas under valkampanjer för att sprida påhittade bilder och videor av politiska kandidaters tal och annan handel och vandel, och det är självklart att verktyget kommer att användas för sådana ändamål. Djupfejk har funnits under en längre tid utan att riktigt övertyga, och med nyare diffusionsmodeller som Sora (空, himmel) blir det var mans assistent och förstärkta videofilter.
Mest högljudda i frågan är emellertid traditionella kommers- och statsmedier i huvudfåran, gammelmedier som tror sig vara något slags sanningssägare och neutrala informatörer, men som i själva verket är betydligt farligare än den värsta av AI-modeller. Nämligen för att den «intelligens» som styr urval och presentation av nyheter och debatt under redaktionell agenda är samma slags förvrängning av verkligheten som AI kan nyttjas till.
Skillnaden är emellertid att de flesta kan genomskåda fiffiga och uppseendeväckande AI-klipp, medan betydligt färre har förmåga att se igenom propagandan med fejknyheter som dagligen strömmas ut över den blåögda populasen. Det hjälper knappast att debatten och flödet likriktas av medieoligarker i allt trängre koncentrat under samma ensidiga agenda.
Man ska dock nog se det som ännu ett högljutt rop på hjälp om att under lagstiftning bevara grindvaktsprivilegiet för fejkmedier. Symbiosen med den politiska klassen gör att system- och etablissemangsnära medier numera inte granskar makten på allvar, utan är en del av den och mest utgör dess megafon. Tillsammans med de politiska kompisarna vill man därför reglera AI och allt annat som hotar hävdvunna privilegier, som utländska försök till påverkan (minus Voice of America och dylikt förstås!).
Men i en «liberal demokrati» är och förblir yttrandefrihet den fundamentala grundbulten för debatt och informationsspridning, och den friheten har ingen som helst bäring på ett yttrandes grad av sanning, godhet eller nyttighet (enligt någon självutnämnd bedömare), utan omfattar alla slags yttranden, inklusive sådana som emanerar från artificiell intelligens eller Kreml.
Det har alltid varit möjlighet att prångla ut vrångbilder, och det har gjorts med finess av sådana som Anders Lindberg vid Aftonbladet och andra ledarskribenter, vars hallucinatoriska smörja har föga med verkligheten att göra, utan mest faktiskt liknar AI:s diffusionsmodeller. Just ledarskribenter är därför de de första att ersättas av dessa textmodeller vad det lider, då de är särskilt tränade och skickade i att producera rappakalja enligt välkänt och reproducerbart mönster.
AI eller inte gäller alltjämt och kommer att gälla än mer i framtiden, att populasen behöver medietränas i att konsultera ett flertal källor och att inte förväxla mediers försanthållande med objektiv sanning. De allra flesta medier har nämligen inte till uppgift att presentera das Ding an sich, utan att förmedla en viss världsbild, att påverka allmogen i någon politisk riktning i fråga om allt från klimat till Kina.
