Statstelevisionen berättar att «tron» på vetenskapen polariserar svenskarna, med vänsterlutande väljare (57 %) som mer trogna än högersympatisörer (42 %). Så kallade högerpopulister i allmänhet och sverigedemokrater i synnerhet lär härvidlag ha allra minst förtroende för forskare.
Resultaten är inte nya, utan tenderar att återkomma med jämna mellanrum. Särskilt stor är polariseringen i USA, där den högerkristna falangen av religiösa skäl underkänner så väl modern kosmologi som evolutionslära, och av politiska skäl viftar bort klimatvetenskap.
Förhållandena är emellertid helt annorlunda i Sverige, och sådan grotesk förnekelse av evolution och kosmologi kan möjligen återfinnas i ett mindre skikt av frikristna dårar, men inte hos den större allmänheten. Det finns i Sverige helt enkelt knappt någon som bråkar med hårda vetenskaper som fysik och kemi.
Men all vetenskap står inte på samma solida grund, och all vetenskap har inte samma grad av prediktiv förmåga. Exempelvis genusvetenskap har ingen som helst prediktiv förmåga, och är i strikt mening ingen vetenskap överhuvudtaget.
Som teknisk fysiker bekänner jag mig förvisso till vetenskapen, och sådana discipliner som matematik, mekani, astronomi och kvantmekanik står i min optik på den allra högsta och förnämsta hyllan av mänskliga bedrifter, tätt följt av konst. Det är härvidlag inte en fråga om «tro», utan om rå, ohöljd och konsekvensneutral sanning.
«Genusvetenskapen» hamnar däremot i papperskorgen, tillsammans med «kritiska vithetsstudier», «intersektionella studier» och andra politiskt motiverade studieämnen, så även den politiska forskning som drivs i sociologi om kriminalitet, sexhandel och andra brännande politiska ämnen med syfte att nyttja forskningen för att motivera politiska ändamål. Kvasiforskningen på Brå är helt enkelt inte av samma dignitet som den verkliga forskningen om DNA hos neandertal eller om higgsbosonen.
Vad ska man således svara på en helt allmänt hållen fråga om förtroende för «forskarna» och «vetenskapen»? Är det därmed underförstått att en dåre som Tobias Hübinette ska ges samma status som David Reich, eller att en sådan figur som Tiina Rosenberg överhuvudtaget skulle kunna jämföras med Adam Riess?
Här kan man för all del flika in att inte ens vänstern betror sina egna myndigheters forskning i alla tillämpliga delar, som när det gäller den dogmatiska narkotikapolitiken – då ska vi helt enkelt inte längre lyssna till Folkhälsomyndigheten. För vänstern har forskning alltid varit instrumental.
Rättare är således säga att sådan vetenskap som har politiska beröringspunkter tenderar att polarisera, medan vetenskap fri från politisk aktivism inte polariserar alls. Ingen ifrågasätter överhuvudtaget svarta hål eller annan vetenskap med hög reproducerbarhet i resultaten, medan man är desto mer kritisk mot sådan «vetenskap» som nyttjas som murbräcka i den politiska debatten.
Här hamnar klimatvetenskapen i ett mellanläge, eftersom den dels har beröring med hårda vetenskaper som fysisk och kemi, men som på grund av sin kaotiska komplexitet inte har någon större prediktiv förmåga varken bakåt eller framåt i tid och därmed lider av brist på upprepnings- och falsifierbarhet.
Det är också en disciplin som är föremål för politisk dispyt och höggradig aktivism, och därmed dras den i smutsen – dess vetenskapliga status naggas i kanten ju större denna politiska koppling är, precis som för Brå, de politiskt tillsatta sociologerna samt för den genusvetenskap som för närvarande har tilldelats en överordnad roll vid universiteten. Ju mer Klimat-Greta och Extinction rebellion, desto större förakt.
Verklig vetenskap är apolitisk, har inget annat syfte än att förutsättningslöst, mållöst och planlöst avtäcka naturens funktion, samt bygger fullständigt på den vetenskapliga modellen och dess kriterier om falsifier- och upprepningsbarhet. För denna har de allra flesta stort förtroende och närmast vördnad, medan motsvarande omdöme för politiskt kontaminerade discipliner kan skifta betänkligt med den underliggande politiska tillhörigheten.