Den så kallade neoliberalismen, med dess tilltro på marknadskapitalism och frihandel, gjorde entré med Reagan och Thatcher i början av 1980-talet, på mönster av tidigare experiment i den chilenska diktaturen under 1970-talet. Ett skäl var den tidens stagflation, som urgröpte ekonomin på ungefär samma sätt som vi nu åter bevittnar, om än av andra orsaker.
Reagan, Bush och senare US-presidenter slopade tullar, tariffer och andra handelshinder på löpande band, samtidigt som man slöt handelspakter av olika slag. Man viftade bort den fackliga kritiken om att inhemsk arbetskraft skulle ta stryk om man tvangs konkurrera med låglöneländer, en omständighet som annars fordrar strukturomvandling för att skifta fokus i ekonomin.
Sådan strukturomvandling är en del av den globalisering som har kommit att prägla världen sedan dess, genom att utlokalisera enklare produktion till Kina och andra länder, som kan framställa produkterna billigare och därmed sänka kostnaderna för konsumenterna samt ge större vinst åt ägarna.
Värdlandet vinner i sin tur ekonomiska fördelar av att kunna avancera sin industriella fas samt ta till sig kunskap och know-how. Nedläggning av industrier i de ursprungliga produktionsländerna motverkas genom utbildning och framväxten av nya sektorer, det så kallade informationssamhället. Rätt exekverat är alla vinnare.
Men störst vinnare av alla har Kina varit, då man har erfarit en mirakeltillväxt sedan Deng 1978 skrotade kommunismen och lät öppna upp Kina för investeringar. Att även Kina i någon mening blev «nyliberalt» vid denna tid är inte en slump, utan hänger samman med incitament från båda sidor om att vidga handeln.
Det är inte heller någon tillfällighet att Kina 2001 beviljades medlemskap i WTO, något man länge eftertraktat och som påskyndades av terrorattentaten samma år. Med de fördelar som följer av medlemskapet kunde Kinas ekonomiska tillväxt och globaliseringen accelerera ytterligare, med allt mer produktion förlagd i landet.
Men 2016 förändrades situationen markant, då Donald Trump av inrikespolitiska skäl förordade tullar och tariffer mot Kina. Han ville «ta hem jobben» till USA, och vann därför sympatier bland arbetare i rostbältet, på landsbygden och vid andra nedgångna bruksmiljöer. Det är normalt inte den mest prioriterade gruppen av väljare, men Trump lyckades tack vare deras stöd vinna valet.
Därmed implementerade han också vad han hade lovat, och ett handelskrig med Kina inleddes. Inte för att det tog hem några jobb eller på annat sätt gynnade USA, utan det var mest populism som hade inrikespolitiska motiv. USA hade under den neoliberala globalismen uppvisat en stark tillväxt, men man misslyckades med att som i Europa genomföra den erforderliga strukturomvandlingen, varför arbetarklassen lämnades i sticket och inte erfor reallöneökningar. Det är ändå inte Kinas fel att USA har ett fördelningsproblem.
Man kunde tro att Joe Biden efter valvinsten skulle lyfta dessa protektionistiska handelshinder, då de inte gynnar någon utan tvärtom ger friktion i den globala ekonomin. Men han har valt att behålla tarifferna, som en del i ett större spel av att försvåra Kinas vidare framväxt, men även som en fortsatt del av amerikansk inrikespolitik.
Det spelet började inte med Trump, utan med Obamas «pivot to Asia» för ett decennium sedan. Man insåg att Kina var på god väg att bli en makt att räkna med, och i tangentens riktning såg man en potentiell risk att den amerikanska hegemonin skulle vara i fara om Kina ohindrat finge ånga på.
Redan då införde man en del lagstiftning för att sinka Kina, bland annat Wolf Amendment 2011 med syfte att förhindra Kina från att delta i internationella rymdstationen (ISS) och andra rymdprojekt, under förevändning att det skulle kunna gynna Kinas militära utveckling.
Ironin har här att Kina just på grund av detta embargo har utvecklats betydligt snabbare, och man ståtar nu med en egen toppmodern rymdstation, samtidigt som USA snart inte har någon alls. Nöden är som bekant alla uppfinningars moder.
Vidare har Kina sedan dess även avancerat militärt, så till den grad att man nu har världens största flotta samt har tagit täten i fråga om hypersoniska missiler, ett fält där USA ännu inte är på banan. Kina har varken ambition eller förmåga att projicera makt globalt på det sätt USA gör, men man har nu tillräckliga resurser för att dominera i det egna närområdet samt även att inta Taiwan.
USA har emellertid fortsatt i samma spår, bland annat genom att angripa Huawei, ZTE och andra teknikbolag, nu under förevändningen att de utgör en «säkerhetsrisk». Man har även förmått allierade att följa den amerikanska hållningen, i syfte att sakta ned den världsledande kinesiska telekomindustrin, där Kina sitter på nästan alla patent avseende 5G samt har spetskompetensen.
Till det kommer innevarande års CHIPS and Science Act, som inte bara är avsedd att ge incitament till förnyad amerikansk satsning på halvledarteknik och vetenskap, utan framförallt att lägga krokben för Kina genom exportkontroll av amerikansk teknologi.
Den amerikanska protektionismen är därmed inte längre något man försöker dölja, utan en uttalad strategi. Det går inte att fullt ut koppla loss från Kina, men man försöker ändå att i tillämpliga delar genomföra en sådan skilsmässa, även om den egna ekonomin tar stryk – huvudsaken är att man tillfogar Kina än mer skada.
Men frågan är om man går hem med det spelet, eftersom Europa inte är riktigt med på noterna, och dessutom skulle förlora allra mest. Som exemplet med rymdstationen visar är det vidare troligt att Kina småningom kommer ikapp och går förbi även i fråga om chips, även om det kommer några svåra år dessförinnan.
Kina har absolut momentet på sin sida i egenskap av att producera fler ingenjörer och forskare än någon annan, samt med en allt större tyngd i tekniska och vetenskapliga tillämpningar. Det finns ingen anledning till att Kina inte skulle lösa problemet, och därför kommer det att ske, förmodligen förr än Washington vill tro.
Därför är den amerikanska nyprotektionismen meningslös, eftersom den bara ställer till med oreda i världen. Man kommer inte att kunna hindra Kina mer än på marginalen, och man kommer förr eller senare att tvingas ge upp den regionala hegemonin i Östasien. Men man vill tydligen ändå ge saken en match.
Denna ekonomiska nationalism är inte bara kontraprodutiv, utan direkt skadlig, då den får efterföljare världen över. Om alla sluter sig inåt i protektionism spelar man ett nollsummespel, och det finns få vinnare i ett sådant scenario. Förmodligen bara Kina, just det man från början ville förhindra.