Retoriken om Kina som ett «hot» är naturligtvis fullständigt befängd, i vart fall om man ansluter till den paranoida tanken att Kina söker konflikt med omvärlden eller har ambition att «ta över» världen och ersätta den amerikanska globala hegemonin. Befängd, för att historien och verkligheten indikerar något helt annat.
Man kan här notera att den unga amerikanska nationen är ett resultat av kolonisation, slaveri och expansion västerut i ett första skede, men att man senare har expanderat ytterligare, först genom att kontrollera den egna «bakgården» i Latinamerika, och sedermera genom att bedriva krig på global nivå, allt längre från hemmahamn.
Faktum är att USA under detta tjugoförsta århundrade är mer engagerat än någonsin i krig, i allt fler och längre konflikter. De tjugo år långa krigen i Afghanistan och Irak är visserligen avslutade, men istället ersatta med fortsättningskrig i Syrien (sedan 2014), Niger (sedan 2018), Somalia (sedan 2007) och Jemen (sedan 2002), eller inalles fyra konflikter, då vi räknar bort proxykrig som Ukraïna och mindre oroshärdar.
Det ska kontrasteras med Kina, som inte har deltagit i krig sedan en kort «invasion» av Vietnam 1979, och därefter på sitt konto har enstaka gränskonflikter och andra skärmytslingar. Hela den moderna eran sedan dynastins fall 1911 kännetecknas i övrigt av inbördeskrig samt försvarskrig mot Japans storskaliga invasion 1937–1945.
Nog för att Kina historiskt är en krigsmakt av rang, men då som nu har det i första hand rört sig om interna konflikter av olika slag, som uppror och inbördeskrig. I en del fall har man kommit andra till undsättning, exempelvis Tibet och Korea, medan angreppen är mer sällsynta (främst på Vietnam, av olika historiska skäl).
De historiska omständigheter som ligger till grund för Kinas utveckling har gett en nation som murar in sig i försvar mot yttre inkräktare, samtidigt som man söker dominera närområdet med handel och andra mekanismer. Man har alltid haft fullt sjå med att hantera slitningar inom den egna nationen, varför avlägsen expansion och kolonisation inte har funnits på agendan – man har annars haft förutsättningar, exempelvis genom Zheng Hes megaflotta under 1400-talet.
Kina söker istället nu som tidigare regional dominans i syfte att säkerställa den egna välfärden, om vilket den militära kapaciteten skvallrar. Man har ingen som helst möjlighet att projicera makt bortom de egna haven, men har desto större förmåga att försvara sig mot en angripare – med nödvändighet USA – samt att bråka med grannar om gränser och resurser så som man alltid har gjort.
Beijing har visserligen en rudimentär förmåga att försvara sina intressen i Mellanöstern genom en militärbas i Djibouti och mindre hamnar längs rutten, men de är inte ägnade att ta sig an den amerikanska militärmakten utan blott mindre aktörer, främst pirater av olika slag. Mot USA:s över åttahundra baser har Kina inget svar, eftersom man inte har samma ambition.
Kinas väg är istället den fredliga, att genom innovation, samarbete, handel och andra medel vinna inflytande, och det är kanske just det Washington och Bryssel är så rädda för – att det egna problemformuleringsprivilegiet utmanas, och att man inte längre i ensamt majestät kan kontrollera världen som under kolonialtiden, att det finns aktörer med andra värderingar och system.
Det är i det sammanhanget man ska se de besynnerliga farhågorna kring oförargliga Tiktok, nämligen som en mekanism som kan öka Beijings mjuka makt på bekostnad av västliga motsvarigheter. Och i samma anda finns givetvis mer hårda begränsningar kring kinesisk teknik från Huawei, ZTE och andra aktörer, under det flummiga mantrat om «nationell säkerhet».
Något kinesiskt anfall förväntar man sig emellertid inte någonstans i världen, varken nu eller i framtiden – med undantag för Taiwan, men det är alltså en del av det aldrig avslutade inbördeskriget. Vi kommer aldrig att se kinesiska flottan i Kattegatt, på det sätt som vi har amerikanska kanonbåtar permanent stationerade i varenda europeisk och asiatisk kuststad.
Det vi ser är istället utbyggnad av infrastruktur som Ett bälte, en väg, det vill säga konstruktion snarare än förstörelse av amerikanskt snitt; handelsrutter och förbindelser mellan länder i syfte att stärka ekonomi och relationer; hur Kina bygger Afrika genom regelrätt handel snarare än kolonisation, mission och dominans.
Vi ser också hur Kina nyttjar diplomati för att bilägga tvister och arbeta för en bättre gemensam tillvaro, senast genom att framgångsrikt mäkla mellan ärkefienderna Iran och Saudiarabien, och genom att lägga in en grundläggande fredsplan för konflikten i Ukraïna. Detta är pax sinica, den kinesiska freden i den moderna nutiden.
Den amerikanska «lösningen» har alltid bestått i våld, exempelvis att sanktionera Iran och bistå Saudiarabien militärt istället för att mäkla fred, och man kan förstå att man just nu gnisslar tänder i Washington. Man är fast besluten att hindra Kina så gott man kan, medelst embargon, exportkontroll, sanktioner och andra mekanismer, och ytterst genom en väpnad konflikt.
Ett krig med Kina är fullt i enlighet med amerikansk logik och mentalitet, men man kan nog inte skjuta den första salvan om man vill få politiskt stöd i Europa och Asien. Man måste få det att se ut som att man själv blir angripen (som i Tonkinbukten under Vietnamkriget), eller att någon «allierad» blir attackerad, i det här fallet förstås Taiwan, oaktat att Taiwan är en del av Kina i både Taibeis och Beijings optik. Man vill provocera fram ett krig.
USA förlorade dock det tjugo år långa kriget mot Vietnam, och man förlorade även i Laos och Kambodja. Mot Kina stred man i Korea 1950–1953, och fick då storstryk av illa rustade Befrielsearmén. Mot det moderna Kina har man förstås inte en chans, men syftet är inte att «vinna» ett sådant krig, utan att sarga Kina svårt utan att man själv tar alltför mycket stryk. På så sätt hindrar man nämligen Kina från att ta täten i ekonomi, vetenskap och teknik, varvid USA:s dominans är säkrad. I alla fall för ett tag till.