Under kalla kriget skämtade man gärna om Sovjetunionens åldrade ledargarnityr, men det är en karikatyr som inte håller för en närmare granskning. Sant är att Jurij Andropov (1982–1984) och Konstantin Tjernenko (1984–1985) tillträdde vid en relativt hög ålder om 68 respektive 72 år – och därefter dog inom två år – men samtliga övriga ledare tillträdde i femtioårsåldern, Stalin vid 45 års ålder.
När USA går till val på tisdag står kampen mellan sittande presidenten Donald Trump (74) och den demokratiske utmanaren Joe Biden (77), de äldsta presidentkandidaterna någonsin. Även här gäller att de flesta presidenter har installerats i femtioårsåldern, med ett fåtal i fyrtio- respektive sextioårsåldern. Donald Trump är ensam om att beträda ämbetet i sjuttioårsåldern, och faktum är att enbart två presidenter har avslutat sin tid vid makten i den åldern (Reagan vid 77 och Eisenhower vid 70).
Om Joe Biden vinner – vilket allt talar för – blir han den äldste presidenten någonsin (78 år), vilket kanske även är en träffande symbolik för USA som skrumpnande nation. Landet som sådant är förvisso ungt, men dess roll som världsomspännande imperium är på väg att förändras, särskilt i takt med att Kina växer på alla fronter och utmanar om inte rollen i världen så i vart fall USA:s hegemoniska status i Asien.
Kännetecknande för USA är en skenande statsskuld som allt mer överskrider bruttonationalprodukten, men även en kraftigt överdimensionerad krigsmakt och en föråldrad infrastruktur. Krigsmakten behöver man för att upprätthålla sin roll som världens enda supermakt, med flera hundra militärbaser runt om i världen.
Syftet är att säkerställa amerikanska intressen, i form av dels rätt slags regimer i olika regioner, dels öppna farleder och dels säkrad tillgång på råvaror av vikt för den amerikanska ekonomin, tidigare framförallt olja (man är numera självförsörjande). Att Mellanöstern ser ut som det gör är till stor del USA:s «förtjänst», så även följdproblemen med terrorism och massinvandring i Europa.
Både Trump och Biden har uttalat en ambition om att överge strategin med «eviga krig» (nationen känner bara sexton år av fred), vilket skulle innebära en nödvändig omställning, men samtidigt har USA en pågående strategi om att innesluta Kina för att hindra dess vidare framväxt. Det är en långsiktig strategi som har verkat under flera presidenter, varför man kan förmoda att även senare presidenter «övertalas» fortsätta den av Pentagon och det militärindustriella komplex som är så viktigt för den amerikanska ekonomin.
För att upprätthålla den behöver man dock ha fortsatt närvaro i Indiska oceanen, i synnerhet Sydkinesiska havet och Östkinesiska sjön. Man har i regionen inga råvaror att försvara, men väl ambitionen att värna demokrati och västliga värderingar samt vissa restposter från kalla krigets dagar, enkannerligen Korea och Taiwan.
Problemet är att ju starkare Kina blir ekonomiskt, desto mer kan man avsätta för militära anslag, utan att förta sig. Kina har redan passerat USA i numerär i flottan och en del andra vapenslag, och det blir därför allt svårare för USA att hävda sig mot denna supermakt i vardande. Eftersom Kina inte har någon ambition att kontrollera världen i övrigt, kan man dessutom samla all sin kraft på ett och samma ställe.
Kina har härvidlag egentligen inte någon annan ambition än USA, nämligen att säkerställa öppna farleder och tillgång på resurser, och man har inte som ofta påstås någon expansionistisk ådra att styra och ställa i världen. Däremot har man den nygamla ambitionen att leda Asien, i kraft av sin storlek och historiskt kulturella betydelse.
USA:s försök att göra en Sovjetunionen 2, det vill säga att försöka innesluta Kina med allianser och försätta nationen i konkurs genom kapprustning, kan tvärtom förbytas i det omvända, att det åldrande och skrumpnande USA anstränger sig så mycket för att försöka hindra Kina att man själv blir bankrutt på kuppen.
Det är här den skenande statsskulden och den eftersatta infrastrukturen kommer in, ty det är där USA måste satsa för att kunna möta ett Kina som står i begrepp att inte bara hämta in ett tidigare amerikanskt försprång utan helt enkelt flyga förbi på många tekniska områden – kvantdatorer, AI, stordatateknik, genteknik med mera.
Ekvationen går alltså inte ihop. USA kan inte låna sig till en än större krigsmakt för att möta ett starkare Kina, utan måste göra ett vägval. Antingen bantar man sin militär och tar den kinesiska vägen med «dubbel cirkulation» (tonvikt på inre marknad), eller så rustar man ihjäl sig, förgäves då man ändå inte kan vinna ett krig mot Kina, särskilt inte med Ryssland som allierad.
För Biden blir valet att antingen erkänna en multipolär värld med Kina som ett centrum, utan konkurrens om världsherravälde, eller att fortsätta på det inslagna spåret med evig konflikt för att försöka säkerställa sin roll som ensam herre på täppan. Det valet kommer inte att i någon större utsträckning avgöra Kinas framtid, men väl USA:s.
