Trumps och Pompeos märkliga och ursinniga skurar av attacker mot Kina kan förstås mot bakgrund av det kommande amerikanska valet, att administrationen vill piska upp stämningar mot en förment fiende för att avleda uppmärksamheten från den amerikanska coronakatastrofen. Men man kan också se det som ett bredare initiativ att cementera antikinesiska stämningar för lång tid framåt, oavsett vem som bor i Vita huset.
Om man får tro Pew Research har man lyckats med den senare bedriften, då US-amerikanernas negativa sentiment för Kina har gått från runt hälften till närmare tre fjärdedelar. Befolkningen delar även trumpregimens märkliga resonemang om att den amerikanska epidemin är Kinas fel.
Det medierna inte berättar är att motsvarande sentiment finns om amerikaner bland kineser. Det är en spegelbild, där sentimentet länge har varit jämnt fördelat mellan positivt och negativt. Sedan trumpregimen inledde ett handelskrig har det negativa sentimentet gradvis skjutit i höjden, med ett momentant crescendo i nutid då kineserna försöker förstå USA:s misslyckande i att hantera epidemin – man får inte ihop svaret med supermaktens traditionella förmåga, och är så att säga djupt oimponerade.
Egentligen går det inte att frikoppla sig från Kina, det är ett företag som bara kan leda till att man straffar sig själv hårt. Men det ser ut som att USA faktiskt försöker, och Kina börjar allt mer förbereda sig på det värsta scenariot.
USA tillsammans med övriga Five eyes – eller Six eyes om Japan tas med i anglosfärens signalspaningsklubb – har redan börjat förbereda för att återuppta brytning och hantering av jordartsmetaller, grundämnen av vikt för all modern teknik från mobiltelefoner och datorer till missiler och vindkraftverk.
Det är en miljö- och hälsovådlig verksamhet som man gärna har låtit Kina bedriva, med följd att landet numera kontrollerar nittio procent av marknaden. Det är ett potentiellt vapen man inte vill låta Kina ha, även om det kommer att ta minst ett decennium att utveckla industrin till de nivåer som krävs.
På motsvarande sätt har Kina börjat tillförsäkra sig tillgång på helium (för rymdfart) och andra råvaror man är beroende av, i den händelse att USA försöker strypa flödet. USA har redan initierat stridshandlingar genom att blockera tillförseln av halvledarteknik till Huawei, samtidigt som man har förbjudit företaget att verka på den amerikanska marknaden, samt inte minst håller finanschefen Meng Wanzhou fången i Kanada på ohemul grund.
Kina har hittills nöjt sig med att svara proportionerligt mot varje provokation, och det ligger inte i landets intresse att eskalera konflikten, ty det finns ingen vinnare att kora i en sådan batalj. Men om USA skulle straffa ut Kina från dollarhandeln, undandra Kina från betalningssystemet Swift eller låta Kinas enorma innehav av amerikanska värdepapper nullifieras, kan man nog räkna med att det kinesiska svaret kommer att bli mer omfattande.
Propagandan i väst vill ha det till att Kina blir mer aggressivt och söker världsherravälde. Men de kinesiska kanonbåtarna finns i hemmahamn, medan de amerikanska alltjämt finns i Sydkinesiska havet. Nej, Kina söker inget världsherravälde, men däremot vill amerikanerna inte bli av med sitt och inte heller få en jämbördig motspelare utanför den amerikanska hegemonin. Därför försöker man med alla medel hindra denna uppstickare.
Huruvida man lyckas med den bedriften får framtiden utvisa, men grundtipset är att man skadar sig själv mer än Kina. Man kan inte bara avveckla trettio års outsourcing utan kännbara konsekvenser, och inte heller ersätta den ledande kinesiska försörjningskedjan utan betydande effektförluster och fördyringar.
Europa har här en nyckelposition, och man har hittills valt att inte gå i USA:s ledband utan att inta en självständig hållning, särskilt som USA även har tagit strid mot EU med tariffer och annat. Europa har allra mest att förlora i en konflikt mellan USA och Kina, eftersom man är så exportberoende. Utan Europa med på tåget kan USA och den övriga anglosfären aldrig ta sig an Kina med kraft.
De första offren lär därför bli Australien och Nya Zeeland, som får se omfattande strafftullar på sina produkter och en utebliven ström av kinesiska studenter och turister. Men även USA blöder kraftigt under coronakatastrofen, och kommer att fortsätta blöda så länge man inte förmår hejda pandemin, och än mer så om man samtidigt går till frontalangrepp mot Kina. Det är ett märkligt självskadebeteende som bara tycks förvärras.