Kategorier
Kina Politik USA Xinjiang

Amerikanskt tvångsarbete

Det där med oskuldspresumtion och andra självklara rättsstatliga procedurer är inte så noga när det gäller geopolitik, utan man förutsätter helt enkelt att produkter från Xinjiang är tillverkade med tvångsarbete av något slag, varvid importerande företag måste bevisa att man inte i någon del av kedjan har nyttjat sådan arbetskraft – vilket i regel är omöjligt.

Att det skulle förekomma tvångsarbete i Xinjiang har förstås aldrig bevisats, utan är vild spekulation baserat på hörsägen från ett fåtal vittnen och hypoteser framlagda av personer med tvivelaktig bakgrund, som den dårkristne akademikern Adrian Zenz, som säger sig ha i uppdrag av gud att bekämpa kommunistpartiet, och av andra personer med en nagel i ögat till Kina, samtliga med den gemensamma nämnaren att de är finansierade av NED och andra amerikanska organisationer, ytterst med kongresstöd i det uttalade syftet att utgöra en civil spjutspets mot Kina.

Lagen i fråga – Uyghur forced labor prevention act – har varit i bruk i ett halvår, och att man angriper just Xinjiang har mindre att göra med värn om uigurer och religiösa minoriteter därstädes, och mer med den autonoma regionens betydelse för Nya sidenvägen (Ett bälte, en väg) och delar av kinesiskt näringsliv, bland annat omfattande kläder, solceller och elektronik.

Om anklagelseakten ägde någon som helst form av riktighet, skulle man förvänta sig att uigurer söker sig till angränsande länder i regionen, men det är inte vad man observerar (gränsen är porös). Man skulle också förvänta sig att amerikaner ses som de «befriare» och ädla korsriddare man utger sig för att vara, men det är inte heller vad man observerar – det finns ett starkt antiamerikanskt sentiment bland uigurer, vilket förstås beror på amerikansk handel och vandel i Afghanistan, Irak, Syrien och andra muslimska länder.

Ytterligare en anledning till att USA svingar piskan mot Kina, utöver att söka innesluta landet och täppa till dess exportvägar, är att rikta blickarna bort från USA, som länge har befunnit sig i blickfånget för dess oegentligheter i form av utomrättsliga fångläger, luftburen tortyr, «förstärkta förhörsmetoder» och allsköns brott mot mänskliga rättigheter under ett otal olagliga invasioner, statskupper och andra former av geopolitiskt engagemang.

Det uppstår en viss kognitiv dissonans när ett land med en sådan smutsig historik och som ytterst är grundat i kolonisation och slaveri försöker peka finger mot andra länder, som inte har motsvarande bagage. Saken förbättras inte när man sätter upp en spegel mot Washington och begrundar dess egen otvättade byk avseende tvångsarbete.

Fängelsekoncentrationen och det åtföljande tvångsarbetet är överlägset störst i USA.

Det förhåller sig nämligen så att USA, med en folkmängd om blott en fjärdedel av den kinesiska, har världens både relativt och absolut största fängelsepopulation, i vilken majoriteten är satt i just tvångsarbete, under hot om isolering. För 2021 uppvisar USA en intagningsfrekvens om 664 personer per 100 000, eller 2.2 miljoner interner. Kina har 1.7 miljoner interner som jämförelse, eller 119 per 100 000, under det globala snittet om 166 per 100 000.

I detta fängelseindustriella komplex arbetar interner med att tillverka produkter av olika slag till den fashionabla ersättningen av några kronor per timma, av vilka merparten går till att avbetala skulder, böter, skadestånd och andra ersättningar. Vad tillverkar man? Kläder och andra textilvaror, möbler (bland annat till Kapitolium), elektronik, jordbruksprodukter med mera, det vill säga samma slags stoff som man anklagar Kina för att framställa under tvång i Xinjiang.

Här frestas man inflika att det är rätt och riktigt att interner gör rätt för sig, och verkligheten är sådan att den typen av arbete förekommer överallt i världen, inklusive Sverige och Kina. Skillnaden är att det är på en helt annan nivå i USA, och att det är en form av systematiskt tvångsarbete som saknar motsvarighet i andra länder.

Den form av arbetsträning som har skett bland uigurer i Xinjiang har inget med «tvångsarbete» att göra, utan är en social reform för att rycka upp människor ur utanförskap och möjliggöra deltagande i majoritetssamhället, att rusta människor för ett självständigt liv, det vill säga den diametrala motsatsen till det amerikanska fängelseindustriella komplexet, vars existens måste vidmakthållas med en kontinuerlig ström av nya interner, främst från utsatta områden med en viss etnisk profil – svarta är förstås våldsamt överrepresenterade, och det är det amerikanska negerslaveriets moderna fortsättning.

I ljuset av detta är den amerikanska lagstiftningen kring Xinjiang – likväl som den kring Tibet och Hongkong – att betrakta som fånig, och det enda den åstadkommer är att slå mot uiguriska bönder och andra arbetare, vars inkomster kommer att minska – för att inte tala om det fortsatta sentimentet gentemot USA.

Beijings motdrag är intressant, nämligen att uppgradera regionens signifikans och att flytta dit mer produktion av vikt för den amerikanska marknaden, i vart fall på pappret, varvid man tvingar jänkarna att smaka på den egna medicinen. Exempelvis skulle man kunna förlägga sluttampen av raffineringen av jordartsmetaller i Xinjiang, vilket skulle få intressanta effekter.

Det verkliga Xinjiang