Vänsterliberalerna har länge kunnat implementera sitt favoritsamhälle på amerikansk förlaga, komplett med segregerade utanförskapsområden, omfattande gängbrottslighet, hög nivå av skjutvapenvåld, en «smältdegel» av människor från världens alla hörn samt förstås transagendan och resten av wokepolitiken. Däremot har man noga undvikit att importera yttrandefrihet och andra verkligt liberala företeelser.
Till haveriet med omfattande migration, obefintlig integration och andra politiska projekt läggs nu anstaltsmisären, även det en efterlängtad reform efter amerikanskt mönster. Det ena ger det andra, och när man inte kan integrera får man istället internera.
Problemet är således att anstalterna inte kan inhysa den numerär bovar som döms i domstolarna, det vill säga väsentligen samma dimensioneringsproblem som kännetecknar den övriga migrationspolitiken. Att tala om «volymer» är att «fiska i grumliga vatten», och finns det hjärterum så finns det stjärterum, som retoriken då löd bland politiker samt i stats- och kommersmedier i huvudfåran.
Förvisso har man alltid och utan undantag stjärterum för sådana förhärdade brottslingar som Dan Park, dissidenten som regelmässigt fängslas av regimer av alla kulörer för sina fyndiga stenciler. Provokonstnären blir därmed ett lackmustest för hur illa ställt det är med det svenska toksamhället, i det att man prioriterar den sortens ideologiska brott mot staten framför verkliga brott mot person och egendom. Det är således oerhört viktigt att satirikern i fråga inhyses fysiskt på anstalt och inte ges fotboja, på det att han slutligen ska lära läxan!
Mer trängande problem av verklig art är emellertid att trängseln på anstalterna nu får allt fler konsekvenser för både intagna och anställda, då friktionen och våldet med automatik ökar med trångboddheten. Det är förmodligen bara en tidsfråga innan vi har veritabla gisslandraman på kåken, även det en vänsterliberal våt dröm av amerikanskt snitt – tänk statsradion med dess gangsterrap och glorifiering av förortsprofiler i kriminella miljöer.
Så varför bygger man inte bara ut verksamheten? Det gör man, nämligen med en planerad fyrdubbling av kapaciteten. Problemet är att detta är Sverige, byråkratins förlovade hemland där allt ska manglas i ett flertal korridorer i flera år innan det första spadtaget kan tas, vilket ger sedvanliga förseningar och fördyringar i hallandsåsnivå.
Man kan annars – om man bara vill – konstruera provisoriska byggnader på befintlig anstaltsmark för att lösa de akuta problemen i väntan på mer permanent byggnation. I arbetslöshetens och recessionens Sverige finns hur många lediga byggarbetare som helst som omedelbart kan sättas i arbete, och pengar kan rimligen inte vara ett problem i sammanhanget.
Allra enklast är att lyfta luren och telefonera Beijing, i syfte att anlita någon kinesisk firma. Minns att man där under pandemin smällde upp ett provisoriskt sjukhus för tusen personer på tio dagar. Vad är alltså problemet, annat än att Strömmer och hela konkarongen har tummen i röven och inte vet hur man improviserar?
