Det rasistiska hatet mot kineser och andra asiater har alltid funnits, men har förstärkts påtagligt under pandemin. Massmord på sex asiatiska kvinnor i Atlanta i veckan är bara det senaste i raden av groteska hatbrott riktade mot asiater, och mer lågintensiva angrepp förekommer ideligen, inte bara i USA utan i större delen av den så kallade västvärlden.
Det underliggande och allestädes pyrande hatet får näring genom politiska angrepp mot Kina, som under Trumps tid som president, då man från officiellt håll benämnde coronaviruset «Wuhanviruset», «Kinaviruset», «Kong flu» och andra pejorativa begrepp, helt i strid med WHO:s rekommendationer, samt förde fram paranoida antaganden om att viruset framställdes i ett laboratorium.
Det enkla syftet med sådan retorik är att ytterligare förstärka en redan befintlig diskurs av kinahat, som i dess mest grundläggande form omfattar en uttrycklig vilja av att innesluta Kina, att stänga in landet och förhindra dess framfart, med alla upptänkliga medel, legitima eller ej, så som man alltid har behandlat Kina, med påtvingade orättvisa fördrag och annat.
I den diskursen ingår att bestycka «mänskliga rättigheter», att stigmatisera och peka finger mot någon upplevd form av förtryck, oavsett sanningshalten i det påstådda. På så sätt blir människor i en av världens friaste och rikaste regioner – Hongkong – plötsligt ett «förtryckt» folk i den geopolitiska retoriken, för att de inte längre får agera för att Hongkong ska avskiljas som ett «självständigt land» eller att främmande makt ska lägga sig i den politiska utvecklingen med sanktioner och annat.
I denna militära bestyckning av «mänskliga rättigheter» spelar medier en avgörande roll i att propagera agendan, i en retorik som är helt renons på objektivitet och som linjerar fullständigt med den som framförs av mängder av påtryckargrupper av olika slag, med eller utan direktfinansiering av politiska intressen som söker geopolitisk konfrontation (läs: USA).
Det begränsar sig inte till svavelosande hat i opinionsbildande material, utan förekommer i det rena nyhetsflödet, till exempel det monumentalt okunniga och oansvariga dravel som emanerar från DN-tidningens Marianne Björklund eller statstelevisionens Ulrika Bergsten, reportrar som inte har någon som helst relevant bakgrund för att bevaka Kina och Asien, utan som fungerar som marionetter och nyttiga idioter för en agenda.
Folk läser denna smörja, och tar intryck, det vill säga den givna effekten av massmedier. Resultatet blir därefter, nämligen sjunkande förtroende för inte bara länder utan även för folk och kultur från berörda länder, som Kina. Redan befintliga rasistiska strukturer förstärks av den giftiga mediala retoriken, som tas upp i folkdjupet och där utmynnar i hat och avhumanisering – en flyktig titt på Flashbacks diskussionstrådar om Kina kan vara nyttig läsning härvidlag.
För allmogen finns det inte heller någon större skillnad mellan Kina och andra länder, och alla asiater blir därför gulingar av sämre människorsort, värda att puckla på eller på annat sätt bestraffa för att de är så förment ohygieniska, antas äta fladdermöss och på annat sätt anklagas för att ha bidragit till att förstöra för västvärlden.
Människor är just så irrationella, och därför flödar hatet mot asiater, som en diffus och suddig form av aggression och ilska, förstärkt av ständig hatretorik i medier mot Kina som land, folk och kultur, samtidigt som man i sitt mediala urval aldrig medger några mer positiva motbilder. Medier och politiker bär det yttersta ansvaret för detta obeskrivliga rasistiska hat.