Statstelevisionen benämner saken som att det råder «gränsstrider» mellan Indien och Kina, men det rör sig i verkligheten om slagsmål utan vapen. Inte en kula har avlossats i dessa «strider», som har pågått sedan i maj, och som dels även har inslag av intern konflikt mellan indiska exiltibetaner och kineser.
Icke desto mindre har gruffet lett till att Indien under Modi efter amerikanskt mönster har kastat ut Tiktok och andra kinesiska IT-tjänster samt uppmanat till bojkott av kinesiska produkter, dock utan större framgång. Under gårdagen beslöt man även ingå någon sorts försvarspakt med USA, då Mike Pompeo gästade landet i sina ansträngningar att bilda allianser mot Kina.
Något krig mellan Indien och Kina lär dock aldrig bryta ut, även om den senaste väpnade konflikten från 1962 skulle kunna upprepas om spänningarna eskalerar. Frågan är då hur villigt USA är att ge sig in i handgemäng i Himalaya, en karg trakt man övergav efter kalla krigets slut, då man lät den tibetanska saken bero. Man har i regionen inte något som helst förband som kan operera i dylika miljöer, varför försvarspakten mest ser ut som en papperstiger – Kina och Indien lär lösa saken på högre nivå så småningom, då man har mer att vinna på samarbete.
På motsvarande sätt är det för närvarande mycket yviga gester kring Taiwan, för Kinas vidkommande mest som inrikespolitisk retorik och en kontinuerlig ambition att psyka utbrytarprovinsen. Samtidigt sker invasions- och försvarsövningar och överflygningar av varandras respektive territorier, för Taiwans vidkommande med amerikanskt understöd.
USA:s vilja att verkligen komma till Taiwans undsättning i händelse av krig är dock inte uttalad, men däremot har man per lag skyldighet att bistå ön med försvarsmateriel, samtidigt som man har en ambition att upprätthålla amerikansk hegemoni i Sydkinesiska havet.
Här kan man notera att Taiwan under Trumps mandatperiod har importerat rekordstora mängder sådan materiel, motsvarande 38 miljarder kronor per år. Samma siffra under Obama uppgick till 15 miljarder, G. W. Bush 32 miljarder, Clinton 19 miljarder, G. H. W. bush 15 miljarder samt Reagan 1.7 miljarder – den senare siffran ska ställas i relation till att Kinas tillväxt och omställning påbörjades först vid den tiden, då Taiwan utan problem hade kunnat ta sig an Kina.
38 miljarder kronor är mycket pengar, ungefär sextio procent av den totala svenska försvarsbudgeten. Taiwan har då en areal som är mindre än en tiondel av Sveriges, men i gengäld har man 24 miljoner invånare. Per areaenhet motsvarar inköpen av amerikansk hårdvara mer än sju gånger det svenska veckoslutsförsvarets budget.
Ändå kanske det inte räcker till mer än just ett veckoslutsförsvar, ty Kinas motsvarande upprustning är så ofantligt mycket större. Utan amerikanskt understöd har Taiwan inte mycket att sätta emot, då man i vapenslag efter vapenslag är kraftigt underdimensionerade i förhållande till motståndaren.
Kina har här även offensiva pjäser som dels kan slå ut det amerikanska understödet, men framförallt neutralisera Taiwans hela flottstyrka. Missilförsvaret räcker bara så långt innan Kina får markkontakt och kan sätta in armén, och därefter är det bara fråga om dagar innan Taibei faller.
Men även här gäller att ett krig för närvarande är mindre sannolikt, och Kina kommer inte att skjuta första skottet – man vill ha en politisk lösning, det vill säga en återförening med Taibeis bistånd. Det är således upp till USA att inleda stridshandlingarna, eller för Taibei att utropa självständighet, innan det kan bli en varm konflikt i regionen. För närvarande är det mest vapenskrammel och retorik.
Men i längden brukar sådant skrammel och en allt intensivare upprustning leda till en urladdning. Om Indien och USA talar i termer av försvarssamarbete, har Putin och Xi kontrat med ungefär samma retorik, och därmed kan vi se hur de nya allianserna börjar bildas. För Sydöstasien i övrigt finns här ingen given vilja att alliera sig med USA, även om man inte vill ha ett alltför dominant Kina. Ett starkt Kina är nämligen bra för ekonomin.
