Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik USA Xinjiang

Återställare med Kina

Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) skulle ha en debatt om autonoma regionen Xinjiang, på begäran av USA med marionetter. Men det bar sig inte bättre än att förslaget röstades ned, och att man alltså inte ens kunde enas om att diskutera den rapport rådet självt har tagit fram i ämnet.

Det är åter en påminnelse om att Västs korståg mot Kina saknar internationellt stöd, och noterbart är att muslimska länder i rådet röstade nej, bland andra Pakistan och Qatar. Till och med Ukraïna valde att ändra sig, och lade ned sin röst, till Washingtons förtret.

Samtidigt är klädexporten från Xinjiang till USA på rekordnivå, trots att regimen i Washington för ett år sedan stiftade en särskild lag som tvingar företag bevisa att produkter från området inte är framtagna med «tvångsarbete», det vill säga en märklig form av skuldpresumtion.

Att den totala produktexporten ändå ökar med remarkabla femtio procent över året tycks då indikera att man inte finner de problem man säger ska finnas i regionen? Eller kanske det är mer troligt säga att de arbetsmarknadsprogram som föreligger (eller förelåg) är av så ringa omfattning att de inte har någon bäring på Xinjiangs produktionsvolym, och att det inte heller är exportprodukter som omfattas i sådana sociala reformer.

Verkligheten är också sådan att Xinjiangs produktion i många avseenden är essentiell för Västvärlden. Med det menas inte bomull och vattenmeloner, utan mineraler, solpaneler, vindturbiner och andra produkter som stammar från regionen. Man kommer alltid att finna lämpliga undantag för det man behöver, medan den som straffas av sanktionerna i slutändan är den uiguriske bonden, som berövas en exportmarknad.

Sammantaget innebär denna utveckling emellertid att saken glider Väst ur händerna, och att även denna geopolitiska angreppsyta mot Kina nu går förlorad, på samma sätt som tidigare Hongkong. Man kan för all del fortsätta skrika sig hes om ett «folkmord» som inte existerar, men världen i övrigt avfärdar diskursen, som därför inte leder till något konkret.

Det är vidare ett mått på Kinas formidabla styrka och internationella politiska kapital, att man förmår stå emot Västs envetna anstormning, och att kritiken i slutändan rinner av som på teflon. Givet detta och den digra situationen i Europa borde i vart fall Bryssel nu inse att man har mer att vinna på att samarbeta med Beijing än att gå i Washingtons ledband med vettlösa provokationer om Taiwan och annat.

När Xi Jinping under nästa veckas partikongress väljs om för en tredje mandatperiod och ett nytt ledargarnityr presenteras, innebär det att Kinas färdriktning under Xi cementeras och intensifieras. Den som till äventyrs hade hoppats på en annan utveckling får se sina illusioner krossade i grunden.

Nu kunde därför vara ett bra tillfälle för europeiska länder att återställa relationerna med Kina, inte minst de centrala spelarna Frankrike och Tyskland. Nämligen för att Europa behöver Kina, dels som ekonomisk motor, dels som en motvikt till Moskva, samtidigt som Kina behöver Europa av liknande skäl.