Hongkong är likt Australien en forna uppsamlingsplats för mänskligt avskräde. Till Hongkong har flytt inte bara triadgangstrar och andra ljusskygga typer, utan även en salig blandning av revolutionärer på alla sidor av det politiska spektret, tillsammans med ekonomiska migranter.
Den senaste tidens «demonstrationer», under vilka man ockuperade parlamentet och satte upp en brittisk kolonialflagga, följer en längre tradition av våldsamma upplopp i staden. 1956 drabbade prokommunistiska och pronationalistiska grupper samman, med ett femtiotal dödsoffer som följd, med upprinnelse i låga löner och andra usla arbetsvillkor.
Missnöjet med det brittiska kolonialstyret går tillbaka längre än så, till exempel när britterna instiftade raszoner för att hålla ett pestutbrott koncentrerat till de kinesiska arbetarna. Britterna lade beslag på de högre höjderna med de fina utsikterna, medan kineserna fick trängas i stanken och skiten i innerstaden.
En måttlig höjning av färjepriser ledde till uppror 1966, då demonstrationer urartade i våld och upplopp under några dagar. Det pyrande underliggande missnöjet med kolonialmakten och dess korrupta polis slog över i en ketchupeffekt över något så banalt som biljettpriser.
Oroligheterna fortsatte följande år, påeldade av kulturrevolutionen i Kina. Prokommunistiska grupper demonstrerade mot usla arbetsvillkor, men protesterna ledde småningom till regelrätta upplopp och sammandrabbningar, i vilka vapen som hemgjorda bomber användes i stor skala.
Det mer moderna Hongkong växte fram under 1970-talet, då man övergick från att tillverka krimskrams till att erbjuda finansiella tjänster i större utsträckning. Hongkong har som alla mindre politiska oaser en fördel av att kunna dra nytta av kapitalflykt från större omgivande regioner, samtidigt som man inte behöver bidra till gemensamma projekt på större landytor, som till exempel infrastruktur.
Men kapitaltillströmningen från Kina utgjordes till stor del av illegala transaktioner, och staden blev därför ett korrupt näste för triadgrupper. Korruptionen spred sig i alla nivåer, och guvernören fann att han måste åtgärda problemen. Det är i ljuset av den bakgrunden dagens strid om utlämningsavtal med fastlandet, Macao och Taiwan ska ses, då många skurkar tidigare har kunnat undvika rättvisans gång genom att utnyttja Hongkong som bas.
Hongkong som vi känner det i dag med en maffig skyline stammar från 1980-talet, då även Kina och andra asiatiska länder transformeras till ekonomiska under. Den tidigare fattiga staden utmärker sig för välstånd och ett blomstrande kulturliv, men det är också nu Storbritannien och Kina gör upp om överlämnande efter att avtalet löper ut 1997.
Det är först i detta skede kronkolonin börjar införa måttliga demokratiska reformer, med begränsade val till det beslutande rådet Legco. Britterna skyller på att man tidigare inte har vågat införa demokrati, då Kina har hotat att invadera. Men ingenting skulle ha hindrat sådana reformer, då Kina var svagt fram till 1980-talet – det är en tom ursäkt, en undanflykt.
Sedan överlämnandet 1997 har det demokratiska deltagande successivt ökat, och staden har aldrig haft ett större mått av demokrati än i dag, om än inte på fullt västlig nivå. Den Basic law som Kina och Storbritannien gemensamt utformade har följts till punkt och pricka, och det är inte så som det framställs i medier att Kina allt mer stryper friheter i Hongkong. Den som hävdar det talar i nattmössan och kan inte kvalificera påståendet.
De som deltar i demonstrationerna, nu som under paraplyupproret 2014, är i huvudsak studenter. De var knappt födda när Hongkong återlämnades till Kina 1997, och har inte en aning om villkoren dessförinnan. Det är därför de inte har stöd från stadens äldre majoritet och näringslivet, som vill ha smidiga relationer med Beijing.
Att smälla upp en brittisk kolonialflagga i parlamentsbyggnaden är alltså det närmaste man kan komma fullblodsidioti, fullt i paritet med utsagan att hongkongbor inte skulle vara kineser. De tror sig vara något slags finare växen, trots att de i grunden är en kolonial underklass av barn till förbrytare, gangsters och korrupta affärsmän.
De verkar längta tillbaka till en tid de inte känner, med korruption, rassegregering och våld under en diktatorisk kolonialregim utsedd av Downing street 10 i London. Påeldade av försåtlig västpropaganda från bland annat amerikanska NED utgör de inget annat än brickor i ett stormaktsspel, förvissade om att de skurkaktiga kommunisterna i Beijing vill strypa deras friheter – men i så fall hade Kina redan gjort slag i saken.
Hongkong har en alldeles lysande framtid även som – framförallt som – en del av Kina. Det finns anledning att vara vaksam mot kommunistpartiets intentioner och att vid behov manifestera motstånd, men i grunden har Beijing ingen anledning att förstöra den resurs som Hongkong utgör även för fastlandet.
Den största faran för Hongkong är just dessa separatistiska ansatser man kan skönja bland osnutna studenter, idealistiska foliehattar som tror sig vara något annat än kineser och som är beredda att arbeta för ett självständigt Hongkong – en tanke som inte har och aldrig har haft majoritetsstöd. Det är nämligen just sådana omständigheter som kan få Beijing att ingripa, eftersom man inte är beredd att kompromissa om kinesisk enighet.