Nej, det är inte så att «fyra kinesiska ballonger» har skjutits ned, så som den efterblivne Anders Lindberg vid Aftonbladet påstår, utan blott en. Kina har bekräftat ägarskapet av den väderballong som småningom sköts ned i Maryland, samtidigt som ingen har pekat ut Kina som operatör av de tre övriga «oidentifierade flygande föremålen».
I själva verket hävdar Vita huset nu att dessa tre objekt enligt preliminära data tycks vara «godartade» privata företeelser och därmed inte är en del i ett kinesiskt spionballongprogram. Man har alltså på sedvanligt amerikanskt manér skjutit först och frågat sedan, varvid debaclet framstår som just den paranoida överreaktion det är.
Till yttermera visso arbetar man nu efter hypotesen att den enda kinesiska ballongen i fråga faktiskt har kommit ur kurs genom förekomsten av starka vindar, efter att närmare ha studerat vindförhållanden vid tiden. Man menar alltjämt att det rör sig om en övervakningsballong, men att dess egentliga destination var den amerikanska militärbasen Guam.
Av Beijing kan man nog inte kräva att man ska underrätta Ottawa och Washington om att den egna underrättelseballongen har kommit ur kurs, varför man har låtit den driva i hopp om att ingen ska ta notis. Verksamheten med ballonger kring Guam, Okinawa med fler amerikanska installationer är naturlig och inget nytt, och skiljer sig inte från hur USA bedriver samma slags underrättelseverksamhet mot Hainan och kinesiska fastlandets kust.
Det är naturligtvis bara i knäppisen Lindbergs fantasivärld som spionaget bedrivs enbart i den ena riktningen, medan verkligheten har att USA är den makt som mer än andra avlyssnar andra, inte minst politiker och företag i den egna västliga intressesfären (exempelvis Merkels telefon). Spionaget mot Kina är omfattande.
Detta låter emellertid i allt som en betydligt mer rimlig upplösning av denna ballongfars, eftersom det inte ligger i Zhongnanhais intresse att provocera med kränkning av amerikanskt (eller annat) territorium, och framförallt inte med en stor vit ballong som är fullt synlig med blotta ögat.
Överreaktionen till trots är det inte heller så att en incident av detta slag kan bli den gnista som tänder ett tredje världskrig, så som den osedvanligt korkade Lindberg hävdar. Det kan alltså inte hända att USA skulle beordra en fullskalig attack mot Kina för att man finner några obemannade pjäser i amerikanskt luftrum, även om de skulle ha kinesiskt ursprung och ha spioneri som syfte.
En het konfrontation mellan Kina och USA blir till en början lokal, nämligen i Sydkinesiska havet, och involverar fientlig eld av något slag från endera sidan, där båda parter är extremt måna om att inte skjuta den första salvan. Så länge kommunikationer finns kommer sådan verkanseld att stanna vid en skärmytsling med diplomatiska konsekvenser.
Ett krig mellan Kina och USA blir i första hand regionalt, eftersom Kina inte har förmåga att angripa amerikanskt territorium med annat än kärnvapen. Det kinesiska försvaret är helt och hållet byggt för att försvara regionala intressen, och man har därmed övertaget i regionen.
Ett sådant krig kan bara handla om Taiwan, nämligen att fastlandet inleder en operation för att inta ön med militära medel efter amerikansk provokation. För att det i sin tur ska utvecklas till ett världskrig krävs att fler aktörer lägger sig i, först och främst Japan och som svar kanske därefter Nordkorea, vilket kan utlösa en serie av oförutsedda händelser. Ballonger har inget med detta att göra.
