Till kommunernas ökade belastning hör ökade krav på specialkost i skolan, rapporterar medier. Man har en budget om en tia per elev för käket, och för den penningen ska hänsyn tas till elever med allergier, elever med autism, elever med religiösa föräldrar och elever med vänsterpolitiska föräldrar som utövar veganism.
Mest förbryllande är de neuropsykiatriska tillstånden, barn som bara äter vissa sorts livsmedel eller inte förmår äta mat ur gemensamma behållare. Man kanske blir sådan om man har vänsterpolitiska veganföräldrar och därmed indoktrineras i en sjuklig inställning till föda, vad vet jag.
Klart är att mycket vatten tycks ha runnit under broarna genom åren. Krubbet i bamba – som det heter i Göteborg – under min skoltid bestod typiskt i köttbullar med pulvermos, «råkost», knäckebröd med smält smör samt ljummen blaskig lättmjölk, med några få undantag helt oätlig kost som inte gjorde någon mätt. Någon specialkost eller några alternativ fanns inte. I gymnasiet tog jag varje dag min tillflykt till pizzerian för att få i mig det jag behöver.
I dag har man över hundra specialkoster som ska täcka elevernas faktiska behov av näringsriktig mat, föräldrarnas krav om religiös eller annan knasig diet, politikers krav om «ekologisk odling» samt den tilltagande floran av olika slags allergier och sjukdomar. Förmodligen har man alltjämt ingen pizza eller motsvarande som ger mättnad i både mage och sinne.
Problemet illustrerar att kommunen saknar förmåga att tillgodose alla individuella kostkrav, och att det därmed kan vara hög tid att införa en ny ordning. Fri skollunch är inte normaltillståndet i världen, och i länder där man ändå har sådan är den ofta förbehållen familjer med låga inkomster. I många system har man reducerade priser, då man värdesätter gemensamma måltider i syfte att fostra eleverna i bordsskick och tillgodose deras näringsbehov för bättre lärande.
Den fria skollunchen bör således avskaffas och ersättas med ett rikligare cateringutbud till reducerat sjävkostnadspris, på det att var och en kan tillgodose sina faktiska behov, och på det att var och en därmed även får betala för dessa behov efter förmåga. Så fungerar det i USA och många andra länder, och maten är mycket riktigt klart bättre. Verksamheten läggs förstås på entreprenad i näringslivet.
Bamba blir därmed en riktig restaurang med större valfrihet i utbudet, och skolan kan istället lägga pengarna på kärnuppgiften att undervisa. Det är ändå så det ser ut i samhället i övrigt, medan särskild anstaltsmat bestämd av det allmänna är reserverat för lumpen och interner i finkan.