Den årliga «förtroendebarometern» ger en bild av svenskarnas mentala föreställning om företeelser av olika slag, men väcker egentligen fler frågor än den besvarar. Exempelvis har populasen lågt förtroende för Tiktok (2 %) och Youtube (12 %) avseende det sätt på vilket man utför sitt arbete, men hur har man bibringats den uppfattningen, och vad menar man är dessa mediers syfte?
Uppenbarligen förväxlar man innehållet bland de självpubliceringar som präglar medierna med företagens skötsel av plattformarna. Förvisso kan man rikta smärre kritik mot urusla algoritmer och annat, men i det stora hela är detta tämligen välsmorda maskinerier. Betraktar man ändå innehållet kan man enkelt konstatera att Youtube i toppskiktet av material levererar långt många fler och bättre produktioner än exempelvis svenska statsmedier.
Omvänt finner man statsmedierna i topp (63 % och 68 %), vilket i sin tur rimmar synnerligen illa med andra rön i samma barometer angående den avsevärda vänsterkantring som präglar detta mediekonglomerat. Här har bara drygt en tredjedel av högerväljare förtroende för statsmedier, medan vänstersympatisörer närmast unisont ställer sig bakom sina mediala vallokomotiv.
Den bilden återkommer samtidigt år efter år i barometern, utan att statsmedierna för den skull tar åt sig av kritiken. Det finns alltjämt ingen medarbetare i dessa medier som kan knytas till Sverigedemokraterna, eftersom statsföretagen i sin mångkulturella vänsterambition aktivt utestänger personer med åsikter som är typiska för partiet i fråga.
Noga räknat kan man finna två huvudfåror inom statsmedierna, där vänsterbunkern är en gren, medan den andra snarare kan karakteriseras som etablissemangsnära. Det är symptomatiskt för statsmedier att man propagerar den officiella linjen, parallellt med granskande journalistik, och man finner i statsmedier lika lite opartiskhet, objektivitet och konsekvensneutralitet som i de partipolitiskt anstrukna kommersmedierna.
En annan nöt att knäcka gäller synen på mediernas saklighet i samband med krig och konflikt, där en majoritet (52 %) betraktar rapporteringen som bra eller mycket bra, medan negativ syn uttrycks enbart av 22 % av respondenter. Allmogen har alltså inte förstått att man utsätts för propaganda, vilket i sin tur är ett bevis för att den fungerar.
Man får här förmoda att åtminstone den femtedel som har en mer negativ inställning aktivt söker information från ett flertal källor, vilket tycks bekräftas av att yngre är mer negativt inställda än äldre, där de senare typiskt är mer passiva i sin mediekonsumtion och får sin världsbild gestaltad av de dominerande konglomeraten.
Att medier formar allmogens referensramar framgår även i synen på artificiell intelligens, där en tredjedel ser framväxten av mer avancerad AI som ett «hot» mer än en möjlighet, en föreställning man bara kan ha bibringats genom medias försorg. Utanför klickonomiska katastrofrubriker i stats- och kommersmedier föreligger nämligen en helt annan diskurs.