Kategorier
Kina Politik USA

Biden ingen Jesus

Något svårförståeligt är det trots allt att en obskyr amerikansk tidskrifts uppfattning om «årets person» får genomslag i Sverige, även med hänsyn taget till att vi huvudsakligen knarkar amerikansk kultur och knappt någon annan.

Det skulle kunna ha att göra med att vår egen Klimat-Greta har figurerat därstädes, men kan även bero på en delad ideologisk förhoppning. Årets person i Times optik är således både Joe Biden och Kamala Harris, uppenbarligen för egenskapen att inte vara Trump.

Det minner onekligen om hur Nobels fredspris tilldelades Obama för egenskapen att inte vara Dubya Bush, men sedermera blev fredspresidenten i själva verket en av de värsta krigspresidenterna någonsin. Risken finns att förhoppningen kommer på skam än en gång.

Det hindrar emellertid inte socialliberalerna från att ha våta porrdrömmar om Biden som en återuppstånden Messias, en konungens återkomst med hopp om att ställa världen till rätta och en återgång till en socialliberal guldålder i vilken sådana som Klimat-Greta, Applebaum och Soros åter sätter den politiska dagordningen med migration och klimat som givna teman.

Verkligheten är dock en helt annan. Trump kanske är uträknad, men det han representerar och är en vektor för finns kvar, och det är en rörelse som omfattar ungefär hälften av den amerikanska befolkningen. Splittring kommer att fortsätta prägla det amerikanska samhället för lång tid framöver, och Biden kommer att vara bunden av kongressen i det mesta han företar sig.

Under det första halvåret har han dessutom att släcka en rasande brand av corona, där det värsta ännu återstår. Själva crescendot sker under hans första tid vid makten, och det kommer att ta drygt ett halvår i anspråk att få denna brand under någorlunda kontroll. Läkeprocessen kommer att ta än längre tid, och de ekonomiska såren kommer att klia ett bra tag.

Friare händer har han i utrikespolitiskt hänseende, men även där har han att städa upp efter sin företrädares bärsärkagång. Trump har inte bara lyckats kvadda relationerna helt med Kina, utan även gjort USA till en paria bland allierade i Europa. Det blir många arschlen att kyssa för den nye och ålderstigne presidenten.

Det blir också en svårnavigerad kryssning, för å ena sidan avser han återupprätta den transatlantiska länken och skapa något slags enighet i relationen gentemot Kina, men å den andra kan han inte fortsätta att fjärma sig från och reta upp det Kina som är världsekonomins motor.

Kina är en given del av lösningen på de många globala problem som både USA under Biden och EU prioriterar, som frihandeln och klimatstrategier. Då kan man inte se Kina som ett problem, och man kan inte heller distansera sig från en spelare som har allt större tyngd, utan har att i kompromiss godta att Kina har en helt egen agenda och inte avser att bli en underordnad komponent i det västerländska maskineriet.

Ett första steg vore att omedelbart släppa fallet med Meng Wanzhou, som sedan 2018 sitter inspärrad i Vancouver på amerikansk begäran, då hennes Huawei misstänks ha «brutit» mot unilaterala amerikanska «sanktioner» mot Iran. Det har aldrig tidigare hänt att man på ett sådant flagrant sätt har kidnappat en företrädare för ett företag, och vore helt otänkbart för ledare för Ericsson eller Swedbank – det normala är att «straffa» företag med «böter» (i sig en absurd företeelse), inte att angripa dess ledargarnityr.

Signaler om ett sådant frisläppande har börjat sippra ut, även om det är förenat med en sorts «plea bargain», vilket i sig kan innebära omfattande böteskrav. Meng och Huawei anser sig dock vara oskyldiga, och vill inte vidkännas något sådant ansvar. Episoden har naturligtvis retat gallfeber på den kinesiska ledningen i Zhongnanhai, och är ett problem inte bara för USA utan framförallt för Kanada.

Trumps tariffer kommer Biden inte att släppa i brådrasket, utan istället nyttja som påtryckningsmedel i vidare förhandlingar. På sikt måste handelskriget dock upphöra och frihandeln återupprättas. Biden har här utsett Kateherine Tai som amerikansk handelsrepresentant, vilket borgar för en rättfram om än tuff dialog (på mandarin) och på sikt en mer stabil relation – det senare uppskattas i Beijing, även om trycket kvarstår.

Världen post-Trump och postcorona ser helt enkelt inte ut som under den socialliberala guldåldern under Obama, utan är radikalt förändrad. USA har krympt betänkligt i förhållande till den stigande stjärnan i österled, och den processen kommer att fortsätta alldeles oavsett vad Biden tar sig före.

Tanken på Biden som en ny Jesus är därför förfelad, och han har inte makt att förändra världen eller ens USA på det sätt som många hoppas eller föreställer sig. Han kommer istället, hemmavid som utrikes, att tvingas till kompromisser som för mången socialliberal kommer att framstå som ganska svårsmälta.