Studenter vid den högre utbildningen har allt sämre förmåga att självständigt skriva på svenska, och kan emellanåt inte ens formulera sig begripligt utan allvarliga grammatiska fel. Det rör sig inte om enkel särskrivning och andra egenheter som länge har präglat sämre skribenter, utan om att man inte kan bilda fullständiga och sammanhängande meningar.
Det är förvisso ingen nyhet, utan ett rön som intermittent tenderar återkomma i nyhetsflödet. Fenomenet har sin motsvarighet i teknisk utbildning, där man medelst diagnostiska prov i matematik ser att förkunskaperna stadigt sjunker för varje år, och att man därför tvingas ge en förberedande repetitionskurs av gymnasiets stoff.
På samma sätt har man vid de humanistiska fakulteterna förberedande skrivkurser i vad man kallar akademisk svenska, men de urartar till en repetition av motsvarande grundskolans nivå. De som verkar vid universiteten intygar att det inte bara rör sig om utlandsfödda, utan i allt högre grad om personer med svensk bakgrund. Samtidigt blir dessa studenter upprörda när de konfronteras, ty i gymnasiet hade de belönats med högsta betyg för motsvarande prestation.
Men vem är egentligen förvånad? Detta är konsekvensen av decennier av flumskola och politiskt bråk på detaljnivå om skolans struktur och innehåll, och man har kunnat följa saken i realtid i de årliga Pisa-mätningarna. Detta är konsekvensen av att man premierar genomströmning framför krav, och av att man nyttjar universiteten som arbetsmarknadspolitiska instrument för att dölja arbetslöshet.
Det är också en konsekvens av den ansvarslösa invandringspolitiken, ty när klassrummen fylls av en allt större andel elever med ickesvensk bakgrund och språksvårigheter, drabbas andra elever av en stökigare studiemiljö och långsammare tempo i undervisningen. Som en direkt konsekvens sjunker även prestationskraven, ty man måste få med sig invandrarbarnen upp i årskurserna – Muhammads ofullständiga svenska sätter en ny lägre norm även för elever med svensk bakgrund.
Korrosionen sprider sig därefter vidare i samhället, ut i näringslivet och i offentliga institutioner. Den nya situationen gör att man inte längre prioriterar eller ens aktar bildning och kunskap, utan sätter större värde på rätt «värderingar», identitetspolitisk «representation», utjämning och andra politiska modeideal. Muhammed behöver inte ens lämna in CV på sina håll för att saken ska underlättas.
Den socialdemokratiska tanken att alla ska med är nog god, men får i praktiken konsekvensen att alla ska dras ned i dyngan och att nationens kognitiva nivå sjunker i dess helhet. De vidare effekterna av det är försämrad konkurrenskraft och därmed försämrad ekonomi och välfärd, och vi kommer i allt högre grad få erfara detta bistra öde vad det lider.