Kategorier
Film Kina Kultur

繁花 (Blossoms Shanghai)

Bland teveserier du mer eller mindre garanterat aldrig kommer att se återfinns Blossoms Shanghai (繁花, Fanhua), trots att det är ett bländande mästerverk signerat Wang Jiawei (王家卫), internationellt mer känd under kantonesiskt namn «Wong Kar-wai», om än ursprungligen från Shanghai (上海) med dialektalt uttal Won Ga-ve.

Detta för att serien är kulturellt svårtillgänglig för personer utanför Kina, och i princip appellerar den till kanske högst ett tiotal svenskar med bakgrund i Shanghai, dels för att handlingen exklusivt berör stadens ekonomiska boom under 1990-talet, och dels för att dialogen mestadels är på wu (吴) jämte en del mandarin, kantonesiska och japanska.

Kina är ett tämligen heterogent land, med olika språk och kultur i var och varenda stad. Shanghai är därvidlag en smältdegel i Jiangnan (江南), det vill säga provinserna Zhejiang (浙江) och Jiangsu (江苏), den rikaste delen av Kina. Även shanghainesiskan – 沪语 (huyu) – är ett resultat av sammansmältning mellan ett antal wu-dialekter, främst de i Suzhou (苏州) och Ningbo (宁波).

Shanghai präglas således av en unik dialekt – eller språk om man så vill – och en likaledes unik atmosfär, en högst påtaglig kulturell egenskap omfattande uttryck, gester, koder och annat. Därav följer svårtillgängligheten för utsocknes, enkannerligen utlänningar. En serie med liknande handling förlagd till någon amerikansk stad hade omedelbart blivit en succé på Netflix, för att amerikansk kultur är så mycket mer homogen och välkänd i Europa.

Wang Jiawei – känd för filmer som 花样年华 (Huayang nianhua / In the mood for love), 堕落天使 (Duoluo tianshi / Fallen angels), 重庆森林 (Chongqing senlin / Chongqing express) och 一代宗师 (Yidai zongshi / The grandmaster) – prövar här sent omsider vingarna med sin första teveserie, som kan sägas vara en nostalgisk skildring av Shanghai under en optimistisk era.

Till yttermera visso är det ett slags hyllning av såväl shanghainesisk som kantonesisk och annan kultur, givet Wangs dubbla arv. I serien gestaltas detta som konkurrens mellan det kantonesiska köket (粤菜, yuecai) och det shanghainesiska (本帮菜, benbangcai) på det välkända stråket Huanghelu (黄河路), samt i form av nostalgisk bakgrundsmusik från perioden – även här förlorar man kanske internationella tittare som inte närmare känner storheter som Wang Fei (王菲) och Lin Shurong (林淑容) eller är hemmastadda i shanghainesisk opera (沪剧, huju).

Handlingen som sådan är visserligen ganska banal och i ett format som är lämpat för passivt linjärtevetittande, men icke desto mindre oerhört skönt filmad i mörk nyans och präglad av ett antal spännande intriger och intressanta personligheter. Tang Yan (唐嫣) i rollen som en hysterisk fröken Wang (汪小姐, Wang xiaojie) är härvidlag tämligen underhållande, och en typisk företrädare för bitchiga shanghainesiska kvinnor, om än på både steroider och hallucinogen svamp – en så fruktansvärt rolig och samtidigt så jobbig tjej!

Även Ma Yili (马伊琍) som Lingzi (玲子), ägare av restaurangen Natt-Tokyo (夜东京), ger serien stadga och karaktär, och är på samma sätt typisk för Shanghai. Den utsocknes Li Li (李李), gestaltad av Xin Zhilei (辛芷蕾), kompletterar som förförisk vamp och intrigmakerska.

På den manliga sidan agerar Hu Ge (胡歌) i rollen som herr Bao (宝总, Bao zong), opportun handlare och aktiespekulant under Shanghais febriga tillväxtperiod, under ledning av den äldre veteranen «farbror» (爷叔, yeshu), spelad av You Benchang (游本昌). A-Bao (阿宝), som han också kallas, var ursprungligen mekaniker innan Kina öppnade upp för marknadsreformer 1978, och representerar således en i den stora mängden av lycksökare under perioden i fråga.

De trettio avsnitten i tämligen långsamt mak berättar i stort och smått om A-Baos klassresa och hans relationer med de kvinnliga restaurangpamparna och andra figurer, med intermittenta nedslag i likaledes blomstrande Shenzhen samt Hongkong och Tokyo, i ett internationellt potpurri som är mumma för oss östasienkännare.

Betyg på Douban (豆瓣) är 8.7, och på IMDb 8.2, även om den senare är otillförlitlig i detta avseende. Liknande betyg föreligger på andra håll, och det är nog trots allt en rättvis karakteristik – även om du aldrig kommer att se serien. Det är en klassiker, som tål att åldras, och som bör konsumeras av finsmakare som lagrad whisky, ett avsnitt åt gången, snarare än som en billig låda vin som inmundigas i ett svep.