All vetenskap står inte på samma hylla, och särskilt gäller att amalgamet av näringslära och medicin är ett enda virrvarr av inkoherenta data och modeller. Det är så för att man inte kan experimentera med människor på ett etiskt försvarbart sätt så som skulle behövas för att fastslå verkliga samband, och istället nöjer man sig med studier som bygger på självrapportering, vilket ofelbart leder till stora felmarginaler och i det stora hela skräpvetenskap.
Det är så för att man experimenterar med möss, varvid man nyttjar fantasimängder av någon substans för att fastslå dess eventuella carcinogena verkan, nämligen för att man inte anser sig ha tid att vänta tills djuret dör en mer naturlig död. På så sätt kan man visa att bacon är cancerframkallande, nämligen om man skulle råka äta tjugo kilo om dagen i femtio år. Och om man är mus.
Det är så för att det finns en väldig matindustri som har intresse av att de egna produkterna framställs på ett positivt sätt, och man kan här se samma slags korruption som i den tidigare forskningen om tobakens effekter på hälsan. Det är dessutom värre än så, eftersom mat förvisso är nödvändigt – men samtidigt kan man slå fast att socker, transfetter och en del andra ingredienser är skadliga, även om det har tagit många år att komma till insikt om vansinnet i att byta ut fett mot kolhydrater i näringsrekommendationer.
Det är alltså också så för att det finns dogmer som sitter hårt, inte minst paradigmet om att övervikt och fetma är ett resultat av obalans i intag och förbränning av energi, att kroppen är som en bank som håller reda på varenda kilokalori.
Sanningen är visserligen att kroppen för en perfekt bokföring, men den är inte alltid i samma valuta, samtidigt som den är behäftad med omfattande förekomst av ränta och andra instrument, om vi nu ska ta analogin ett steg längre. En kalori in är inte en kalori ut, utan det beror helt och hållet på vad kalorierna består av, hur de intas, när de förbrukas och hur ofta man förbränner energi. Vid större intag av mat förbränns inte ens allt, utan passerar delvis oförbränt genom systemet (något man inser när man varannandagsfastar, då kroppen inte försummar en enda kalori).
Här har vi ju i ett antal inlägg förespråkat periodisk och annan fasta som ett medel för att komma tillrätta med obalanser och ohälsa, en urgammal metod som nyttjar kroppens självläkande förmåga men som kan förefalla vara svår i en miljö där människor konstant tuggar på något gott. Det är dock enklare än man tror att stegvis övergå till 20:4 eller någon annan regim, nämligen för att hunger inte är något annat än en klocka som följer det ätmönster man har – äter man en gång om dagen blir man också hungrig en gång om dagen.
Det visar sig samtidigt att forskningen i ämnet allt mer fokuserar på fetmaepeidemin som en hormonell obalans snarare än ett socialt problem av att inte kunna motstå frestelser. Människor har blivit hormonellt störda av förändrade matvanor, med närmast konstant höga insulinnivåer som omöjliggör för kroppen att hålla en fungerande energibalans.
Att man lägger på sig beror delvis på att man äter för mycket under en period, men framförallt på att man äter fel slags föda under en allt för stor del av dagen. Kroppen får aldrig en chans att bearbeta lagrad energi i form av fett, eftersom den hela tiden måste rensa blodbanan från för höga halter av glukos (insulinets uppgift), som slutligen ombildas och lagras som fett om det inte kan förbrännas.
Kroppen lagrar fett som en överlevnadsfunktion, nämligen för att det ska kunna nyttjas under skralare förhållanden. Men om det aldrig nyttjas bildas istället allt mer, och vi har fetma. Dessutom följer insulinöverkänslighet, diabetes, cancer, hjärt- och kärlsjukdomar och andra konsekvenser som i mångt och mycket var tämligen ovanliga för bara ett sekel sedan. Kroppen bryts ned och blir allt sämre på att hantera energibalansen.
Lösningen på problemet är således att ta ned insulinnivåerna, vilket sker genom periodisk fasta och omläggning av kosten. Det brukar kallas för «modedieter», men förespråkarna för LCHF, keto, Atkins och andra lågkolhydratmetoder har i grunden rätt när man ser kolhydraterna som den stora boven i fetma- och diabetesepidemin.
Inte alla kolhydrater är av ondo förstås, utan främst de snabba i mjölprodukter, socker och andra födoämnen med högt glykemiskt index. Kolhydrater i fiber- och bladgrönsaker är tvärtom nödvändiga för att tillgodogöra sig essentiella mineraler och vitaminer. Men den delen av kosten behöver inte utgöras av «rejäla nävar», utan är en mindre del, tillsammans med frön och frukt.
På samma sätt behöver människan inte fibrer i någon större utsträckning, eftersom vi inte är gorillor – vår utveckling har premierat små magar för att kunna ha energikrävande hjärnor, och vi har inget behov av att idissla dagarna i ända. Det är en fix idé om att fylla buken med stoff som inte kan förbrännas för att hålla hungern borta, men det finns då bättre sätt.
Huvuddelen ska istället komma från fett och protein av gott slag, som ägg, fisk, kött och ost. För protein duger även sojabönor och liknande vegetariska alternativ, medan sådan kost dessvärre inte ger tillräcklig mängd av ω−3-fettsyrorna EPA och DHA.
Men inte heller allt fett står på samma hylla, utan det finns mer och mindre goda sorter. Artificiella transfetter i chips och annan skräpmat är allom bekant, och en annan allmän uppfattning är att fleromättat fett är bättre än enkelomättat och mättat. Det är en sanning med en modifikation, ty fleromättat fett oxideras betydligt enklare, och ger därför toxiska restprodukter, exempelvis vid matlagning under hög temperatur eller när det får härskna under bristfällig lagring.
Mättade fetter som smör och kokosfett har inte denna egenskap, utan är beständiga. Även olivolja, med hög koncentration av enkelomättat fett, är mindre benägen att oxideras, förutsatt att den lagras korrekt.
Mättat fett ger väsentligen bara energi och är således inte «nyttigt» i traditionell mening. Men sådant fett stimulerar inte heller insulinproduktion, utan ger en stabil blodsockerhalt och därför också en långvarig mättnad. När allt fett är förbrukat sker en steglös infasning av kroppsegna fettsyror som bränsle, det vill säga från fettceller – voilà viktminskning. Kroppen föredrar fett som bränsle så länge den inte är inbegripen i hårt arbete, då oxidationen kommer till sin rätt.
Fleromättade fettsyror som ω−3 och ω−6 (eller linolsyra) är essentiella, det vill säga måste tillföras kroppen, men har samtidigt en skadepotential i för stora mängder. Speciellt ω−6 förekommer i en rad «vegetabiliska oljor», och ingår därmed även i kombination med socker, mjöl och annat skräp i bakverk, godis och andra onyttiga produkter.
En bättre källa för ω−6 är fröer och kallpressade oljor, det vill säga sådant som inte är behandlat med höga temperaturer i en industriell process. Bra fetter i övrigt kännetecknas av att de antingen är naturligt förekommande eller är traditionella mättade fetter som smör och ister, sådant som man länge har rynkat på näsan åt och en gång trodde var orsaken till hjärtattacker och övervikt, men som i själva verket är funktionella livsmedel som motverkar fetma. När får vi nyckelhålsmärkning på smörpaketet?