Det oproportionerliga övervåldet har fått en ny guldstandard med den judiska ockupationsmaktens fullskaliga invasion av Palestina och de bombmattor som har fällts över den tätbefolkade Gaza-remsan. Närmare 18 000 palestinier har redan fallit offer, varav en stor andel barn. Ett par hundra sjukhus har bombats i jakten på palestinska frihetskämpar, men de som har fått plikta är för tidigt födda spädbarn och andra patienter.
Ändå går Netanhyahu alltjämt fri, och har inte likt Putin fått Internationella brottmålsdomstolen att utfärda en arresteringsorder, trots att krigsbrotten står som spön i backen. Denna underliga obalans i den «regelbaserade världsordningen» ska givetvis förstås som att domstolen är ett verktyg för Väst att nyttja mot förmenta fiender snarare än mot de egna, till vilka den judiska skurkregimen hör så länge USA står som garant för dess handel och vandel.
Även i Sverige och övriga Europa finns en stor skara israelapologeter och washingtonlakejer, och för all del även ett betydande stöd för den palestinska saken. Men flashbackmobben som önskar död och pina för palestinier, som man likt Tel Aviv ser som ohyra på avhumaniserad fason, förstår uppenbarligen inte de vidare konsekvenserna av vad som nu timar.
En elementär sådan följd är att Israel och USA för det globala syd åter framstår som de skurkstater man alltid har utgjort, och att den normaliseringsprocess som har varit förhandenvarande i Mellanöstern nu är utraderad och fullständigt död. Israels vendetta in i Palestina har väckt ont blod i Arabvärlden och lagt grund för hat, antisemitism och terrorism för ytterligare ett halvsekel framåt – tillväxten är säkrad.
En annan återverkning är att den palestinska diaspora som nu drivs på flykt i slutändan hamnar i Europa, där man inte är välkommen. I Mellanöstern vill man inte längre upplåta palestinska flyktingcentra, och inte heller gå Israel till mötes genom att inrymma det fördrivna folket. Följden blir än mer antisemitism och grogrund för terror i Europa, kanske inte just det jerusalemklicken hade önskat sig.
Ytterligare en effekt är att fokus skiftar från Ukraïna, och att Ryssland därmed kan säkra segern fortare när biståndet till Kiev sviktar. Stödet från både regeringar och privatpersoner har redan fallit dramatiskt, och med budgetstrid i Washington ser det mörkt ut för vidare hjälppaket till Zelenskyj. När USA stänger kranen följer EU efter med automatik, och Moskva kan fullfölja uppdraget utan större motstånd. Ryssland har därmed inte bara vunnit kriget, utan kan lägga beslag på hela Ukraïna när fredssamtalen uteblir.
Men det allra största geopolitiska utfallet är till Kinas fördel, eftersom man hamnar i skugga från de gängse attackerna mot landet när Europa och USA borrar ned sig i heta konflikter. USA skulle helst av allt vilja rikta alla resurser mot att bekämpa Kina, vilket är just varför man drog sig ur det tjugo år långa invasionskriget i Afghanistan, men har alltså istället begåvats med inte mindre än två nya scener.
Utöver att krigen dränerar resurser och sänker ekonomin för framförallt Europa tillkommer att Beijing kan bunkra upp ordentligt med billig olja, gas och spannmål i en kraftigt ökad handel med Ryssland. Den egna ekonomiska nedgången är i sammanhanget en västanfläkt, och i förhållande till Väst stärker man sina kort ordentligt.
Även i diplomatisk mening står Zhongnanhai som vinnare i egenskap av formellt neutral stat utan kolonial historia, särskilt när USA åter visar sitt fula aggressiva tryne. Kinas diplomatiska offensiv i Mellanöstern får en skjuts framåt när den amerikanska örnen åter hotar regionen med kanonbåtar.
Ur kinesisk synvinkel kan krigen därför sägas vara till viss fördel, men egentligen står alla som förlorare i större konflikter av detta slag. Det rör sig inte om ett nollsummespel där en vinnare tar allt, utan snarare om ett förlust-förlust-scenario där alla förlorar – eller omvänt en vinn-vinn-situation i en fredligare utveckling, om en sådan hade fått företräde.
Kina kan ändå sägas förlora minst i sammanhanget, och man skulle ha betydligt mer att vinna på fred och business as usual. USA kommer undan lindrigt i det korta perspektivet, men tappar alltså moment i förhållande till Kina. Störst förlorare är självklart Ukraïna och Palestina, som får bita i gräset ordentligt, men även vi i Europa, som hamnar i recession och tappar ytterligare i globalt inflytande. Det är ingen bra ordning.
