Även Lillbritannien lider av svår paranoja kring Kina, vilket i dagarna kom till uttryck genom att en «spionhärva» avslöjades i samband med att premiärminister Sunak tog sig ett samtal med sin kinesiske kollega Li Qiang under G20-mötet i Nai Dilli. «Spionen» har annars suttit häktad i sex månader, utan att mer än en handfull ledamöter i kammaren har blivit informerade.
Det rör sig om en 28-årig skotsk historiker som har haft nära kontakt med ett par parlamentsledamöter med fokus på Kina, men vad spioneriet skulle bestå i har inte offentliggjorts. Man får anta att MI5 (kontraspionaget) har torrt på fötterna i sakfrågan, men av det synnerligen osäkra politiska efterspelet att döma, verkar man allmänt vara tveksam till anklagelserna, inte minst i medier.
Man kan notera att Chris Cash, som den anklagade heter, dels är alldeles för ung för rollen i fråga, men mer viktigt att han inte har några uppenbara bindningar till Kina. Han är europé till etniciteten, varför man svårligen kan föreställa sig något motiv till att samla information för Beijings räkning, eller än värre att påverka politiker i en viss riktning.
Dubbelspioner och sovande agenter förekom förvisso tämligen frekvent under kalla kriget (1.0), men det rörde sig då om en ideologisk drabbning i vilken avfällingar fanns på båda sidor. Kina saknar en sådan tydlig ideologi, och framförallt har en sådan inga anhängare utanför Kina. Av detta skäl föreligger denna gång ingen «systemkamp», utan mer en smutsig ekonomisk, teknisk och militär dragkamp utan doktrinära övertoner.
Nog för att Kina – i likhet med USA, Lillbritannien och det övriga Väst – bedriver omfattande informationsinhämtning, men man är därvid hänvisad till personer av kinesiskt ursprung. Blod är tjockare än vatten, och oavsett hur välvilligt inställd man kan vara till ett land och en kultur (snarare än regimen), är det tämligen osannolikt att en etnisk britt (svensk, tysk med mera) skulle förråda den egna nationen och stå i sold till Kina, Iran eller annan makt med väsensskild kultur och politik.
Misstankarna tycks av rapporteringen att döma inte vara mer konkreta än att personen i fråga har argumenterat emot en hökaktig linje mot Kina, vilket är exakt vad man kan förvänta av figurer med kunskap om och erfarenhet av Kina – en balansering av hysteriska åsikter utan förankring i verkligheten. Men i en paranoid miljö av nymccarthyism ses sådant som suspekt, varför man inbillar sig att det finns en hel «ring» av spioner som opererar under Zhongnanhais kommando, i syfte att bedriva «påverkansoperationer».
Därmed skulle det inte bara finnas en enstaka osannolik quisling i hjärtat av Westminster, utan alltså en koordinerad grupp, synbarligen med endast pekuniära motiv för sitt agerande, i brist på trohet och lojalitet till Xi Jinpings tänkande. Sådana symptom brukar falla under begreppet psykos, vilket är en utmärkt diagnos för politikerklassen i anglosfären med allierade länder.