En vanlig uppfattning är att alla religioner har kostregler. Men den tesen stämmer inte, om vi med religion inkluderar buddism, och om vi med regler menar absoluta påbud. Buddismen har nämligen inga «budord» överhuvudtaget, utan har i sin mest grundläggande utformning en samling enkla föreskrifter, som är att se som rekommendationer och en kondenserad form av buddistisk etik: de måste ses i sitt sammanhang, och de är individuellt anpassningsbara.
En vanlig missuppfattning är således att buddister är eller måste vara vegetarianer. I själva verket råds buddister att inte vara petiga med maten, utan att ta för sig vad som bjuds. Undantaget är om man serveras ett djur som specifikt har slaktats för den egna personens räkning – men det är då inte en kostregel, utan en konsekvens av buddismens etiska kärna att inte vilja ta liv (i berått mod, i onödan, omodererat), i strid med den första föreskriften. Om man är en passionerad buddist kan man driva detta till sin spets och bli vegetarian, men det är inget krav, ens för en munk.
En annan missuppfattning är att buddister inte dricker eller får dricka alkohol, speciellt som den femte föreskriften säger just så. Men dels har denna föreskrift en mycket mer allmän innebörd, nämligen att man inte ska låta berusning av något som helst slag – sex, tevetittande o.s.v. – utgöra ett hinder på den åttafaldiga vägen mot harmoni. Dels är det inte heller vinet i sig som är ett problem, utan vilka konsekvenser ett alltför vidlyftigt bruk av någon substans (eller vana) får.
Blir man berusad av vinet, någon drog eller någon annan företeelse är detta visserligen i strid med föreskrifterna. Men det är då inte att betrakta som en «synd», eftersom buddismen inte känner något sådant begrepp, utan snarare ett hinder på vägen mot personlig utveckling: som buddist gör man rätt i att försöka moderera sin livsföring i allt. Buddismen har inte heller någon «gud» som övervakar dig, utan du är alltid ansvarig inför dig själv vad du tar dig för.
Vanligen brukar buddism i typiskt västerländskt kristen tolkning inbegripa sådant som «själavandring», men det är för att man då inte har förstått begreppen reinkarnation och karma. Buddismen betraktar allt som förgängligt: den kropp och det medvetande som definierar dig har ett definitivt slut, och din «själ» kommer inte att återfödas som hund eller något annat i något nästa liv.
Buddismen är således en filosofi för nuet och detta livet, en psykologi för att bemästra livets tristess och otillfredsställelse i största allmänhet genom att bli ett med naturen. Det är en filosofi för att uppnå största harmoni och samexistens med allt övrigt liv. Det finns inget som är «heligare» än något annat och som därför måste helgas extra mycket.
I buddismen lägger man sig således inte raklång inför en förment helig ko (inte heller för Budda själv), och inte heller har man några betänkligheter att äta detta djur – eller något annat; buddister äter svin, hund, groda och insekter om det är vad som erbjuds, och ser inga djur som speciellt «orena». Inte heller måste djuren vara slaktade med någon särskild metod – begrepp som kosher, halal och liknande existerar inte i buddismen.
Kanske liknar buddismen i denna pragmatism ändå den svenska kostkyrkan, särskilt i beaktande av den övergripande måttfullheten som ideal, enkannerligen då vad gäller alkohol. Men denna svenska kostkyrka är då det sekulära och omnivora alternativet i djungeln av dieter som utesluter än det ena och än det andra, precis som buddismen är det sekulära alternativet bland religioner; kompatibel med allt och alla.