Om toxiner i miljön, luften och maten vore en faktor för cancer och andra sjukdomar, skulle man se en jämn utveckling över hela befolkningen. Men det man observerar är att det främst är yngre personer under femtio år som i allt högre grad utvecklar cancer, medan incidensnivån för äldre decelererar. Trenden är global.
Alltså kan man sluta sig till att orsaken är livsstilsrelaterad, och en annan parameter som styrker den hypotesen är att cancerincidensen samvarierar med graden av fetma. Det betyder inte, som man ofta tror, att kärlekshandtag är orsak till cancer, utan att fetma, cancer, diabetes och en rad andra sjukdomar alla har en gemensam underliggande orsak, nämligen metabolt syndrom under insulinresistens och höggradig kronisk inflammation.
Särskilt tydligt är detta samband i en ny kinesisk studie. I Kina har befolkningen på enbart en eller ett par generationer gått från fattigdom till överflöd, varför förändrad livsstil får ett tydligare utslag än i Västländer, där utvecklingen har pågått under längre tid.
I vanlig ordning spekulerar man i orsakerna och nämner de gängse käpphästarna rött kött, fet mat och alkohol, men sådana resonemang leder bort från verkligheten. Varken fet mat eller rött kött orsakar inflammation, samtidigt som kineserna aldrig har lidit brist på alkohol. Det sagt föreligger ingen större ökning i konsumtionen av alkohol.
Hongkong erbjuder i kraft av sin särställning ett bra jämförelseobjekt. Man äter där mest kött i världen, har längst livslängd och lägre incidens av cancer än på fastlandet, samtidigt som andelen feta och överviktiga är i paritet.
Typiskt för feta i Kina är istället snabbmatsdiet, godis och läsk i kombination med låg grad av rörlighet. Ultraprocessade livsmedel av olika slag samt oljefriterad snabbmat ligger alltså i grunden för utvecklingen även i Kina avseende fetma och välfärdssjukdomar.
För cancer, diabetes och andra sjukdomar är den hårda genetiska andelen mindre än fem procent, och nästan hela volymen av sådana sjukdomar har alltså att göra med epigenetiska uttryck under livsstil och andra miljöfaktorer. Läkemedel kan aldrig råda bot på detta problem, varför man måste angripa de mekanismer som leder till denna farliga utveckling.
Men staten drar sig för att lägga sig i med pekpinnar om mat, trots att man har föga problem med det i andra sammanhang. Samtidigt är råd och rekommendationer från myndighetshåll belamrade med målkonflikter och föga relevanta. Livsmedelsoligarkerna och snabbmatsjättarna får därför fortsätta förgifta befolkningen med olja och socker utan vidare konsekvenser.