Mycket väsen för ingenting. Så kan man kanske sammanfatta den gångna veckans klimathysteri i de gängse medierna med anledning av klimattoppmötet COP28-CMP18-CMA5 i Dubai, med sedvanligt överdrivet fokus i svensk statstelevision. Men avtalet är ändå en ganska nykter kompromiss.
Efter hela tjugoåtta sejourer, med början i Berlin 1995, tycks man här för allra första gången ha fått in ordet «fossila bränslen» i sluttexten, vilket får de hängivna aktivisterna att jubla. Nu är oljans dagar räknade, menar man, men oljeländerna tycks inte hålla med, och det är inte heller vad avtalet säger.
I denna «första globala inventering», som protokollet kallas, enas parterna om (punkt 28) behovet av djup, snabb och ihållande reduktion av utsläpp av växthusgaser i enlighet med 1.5 °C-målet samt förordar att parterna bidrar till ett antal globala ansträngningar i nationellt utformade program.
En sådan punkt (28d) berättar alltså om utfasning av fossila bränslen i energisystem (det finns andra tillämpningar, som produktion av stål, betong och konstgödsel) i syfte att uppnå nettonollbalans 2050, men på ett rättvist, ordnat och jämlikt vis. Det är egentligen ingen skillnad från tidigare målsättning, och innebär att den rika industrialiserade världen med dess historiska utsläppsskuld måste fortsätta att gå före, medan fattiga tillväxtnationer som Indien ges möjlighet att reprisera den industriella revolutionen ännu ett varv, i likhet med Kina.
Även Kina räknas som ett utvecklingsland i denna diskurs, vilket är med sanningen överensstämmande i så måtto att det fattiga inlandet i västerled inte tillnärmelsevis har nått samma utvecklingsgrad som den rika östkusten. Av denna anledning kan Kina alltjämt smälla upp två nya kolkraftverk i veckan, motsvarande sex gånger så många som resten av världen sammantaget.
Men Kina har samtidigt åtagit sig att reducera utsläppen, med beräknad topp 2030 och utsläppsneutralitet 2060. Kina är vidare den aktör som har överlägset störst produktion av förnybar energi via sol, vind och vatten, vilket bara är ett annat uttryck för att världens fabrik har ett omåttligt behov av energi.
Kina är momentant världens största utsläppare, men står i termer av ackumulerat utsläpp bara för en tiondel av det globala bidraget sedan industrialiseringens början, att jämföra med USA:s en femtedel. Kina har samtidigt fyra gånger så stor befolkning som USA, varför man i ackumulerat utsläpp per capita blott står för ungefär en åttondel av det amerikanska bidraget.
Det innebär inte att Kina har fri lejd att bli en lika stor klimatbov som USA, men det sätter rättviseaspekten i klimatavtalet i perspektiv. När folkrika stater som Indien och Indonesien följer i Kinas spår, för att inte tala om Afrika som kontinent, kommer reduktion av utsläpp i övriga världen att ätas upp med råge av utsläpp i sådana tillväxtregioner.
En elementär konsekvens av detta är att utsläppen inte kommer att mattas än på länge, och än mindre minska, och att 1.5 °C-målet därför är en chimär som sedan länge mest figurerar som något slags dekorativ rest från tidigare ambitioner. Uppvärmningen kommer inte heller att göra halt vid 2 °C eller 3 °C, utan kursen är för närvarande lagd mot 4–5 °C.
En mer realistisk ambition är därför ett delta om 2–3 °C, och man kan i avtalstexten faktiskt finna stöd för en sådan. Punkt 28a berättar om att tredubbla den förnybara kapaciteten och dubbla energieffektiviteten till 2030. Punkt 28e nämner accelererat nyttjande av låg- eller nollemitterande energislag som kärnenergi samt tekniker som koldioxidavskiljning och -lagring.
Tonvikten ligger således på teknisk utveckling, samtidigt som man ger grönt ljus för att nyttja fossila källor under en längre övergångsperiod för att säkra energistabiliteten. Det är ungefär den ståndpunkt som numera hävdas av den svenska regeringen, och är alltså den internationellt dominerande, till skillnad från den mer radikala falangens krav om mer drastiska och omstörtande åtgärder.
Texten berör inte befolkningskomponenten i klimatfrågan, exempelvis att Afrika kommer att stå för ett tillskott av tre miljarder människor fram till sekelskiftet, samtidigt som kontinenten industrialiserar under nyttjande av kolkraft. Man får anta att det är inbakat i kalkylen, och att det åligger Kina och Västvärlden att bistå i att elektrifiera Afrika med förnybara källor – Sahara och Sahel väntar alltjämt på enorma solfarmer.
Avtalet berör inte heller sådana futtiga frågor som ett mindre klientel av gröna och vänsterliberala extremister i Västvärlden tenderar att bekymra sig om, exempelvis köttkonsumtion, utan lyfter blicken till en högre nivå omfattande livsmedelssäkerhet och adekvat näring i arbetet med att reducera utsläpp i sektorn.
Dokumentet lär därför knappast uppskattas av Klimat-Greta, Bjerström och de mer extrema falanger dessa representerar, men framstår för majoriteten av världens länder och medborgare som en god kompromiss och ett betydligt mer realistiskt utspel än de hysteriska utfall som numera dagligdags kommer från FN-chefen och andra instanser och figurer.