Kategorier
Kultur Politik Religion

Dansa efter judarnas pipa

Hela efterkrigstiden har präglats av ett märkligt förhållande till judarna och sedermera Israel, naturligtvis på grund av nationalsocialisternas illdåd. Inte bara i Tyskland och andra länder som var involverade, utan även i det neutrala Sverige som inte i någon väsentlig del deltog i den tidens skeenden.

Som konsekvens genomdrevs en hetslagstiftning med antisemitism som utgångspunkt, men utformad mer generellt för att inte väcka juridisk anstöt och tvivel. Sedermera har lagstiftningen utvidgats med en rad godtyckliga förment prekära grupperingar, och är numera ett slags mekanism för att lägga sordin på debatten och tukta medborgarna.

Nationalsocialismen fick dock aldrig fäste i Sverige, och nynazismen i modern tid har aldrig lockat andra än en skara missanpassade individer med bokstavskombinationer. Ändå har det i debatten framställts som att det fascistiska maktövertagandet alltid är alldeles om hörnet, varför man kontinuerligt har föranstaltat om en rad åtgärder i syfte att «vaccinera» befolkningen medelst skolresor till koncentrationsläger, politiska kampanjer, symboliska besök hos judiska församlingar samt uppförande av ett flertal förintelsemuseer. Var är motsvarande samemuseer för att skildra det folkmord Sverige har verklig skuld i?

Drivande i den utvecklingen har varit inte minst Socialdemokraterna, som har nyttjat nazistkortet i alla upptänkliga sammanhang, men även effektiv opinionsbildning i den press som har dominerats av Bonnier och Stampen. Det anses av en del vara «antisemitism» att påpeka det senare, men det är ett uppenbart faktum som är övertydligt i dessa dagar av israelisk statsterror med politiska svallvågor och efterdyningar i Sverige.

Kommunisterna i Vänsterpartiet har således hamnat i skottgluggen, efter att en del företrädare anses ha uttryckt sig «antisemitiskt», bland annat genom att uttrycka stöd för «terrorgruppen» Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP). Partiledningen har därvidlag tvingats rätta sig efter den politiskt korrekta hållningen genom att sparka ut vederbörande.

Ur neutral synvinkel är det emellertid en märklig omständighet att man kan uttrycka ovillkorligt stöd för israelisk statsterrorism, israeliskt folkmord och israelisk ockupation, men inte alls för palestinsk befrielse från detta ok. PFLP:s «terror» ligger långt tillbaka i tiden, och den enda orsaken till att den sedvanliga västklubben har klassat gruppen sålunda är just på grund av det ensidiga stödet till Israel.

Genom en sådan stigmatiserande stämpel blir det per automatik «antisemitism» att uttrycka stöd för gruppen. Även PFLP:s hållning om en enstatslösning utgör grund för antisemitismkortet, men den skiljer sig inte från Israels motsvarande enstatslösning i judisk favör, den som faktiskt implementeras i detta nu med folkmordet i Gaza och den kontinuerliga ockupationen och bosättningspolitiken.

Utanför Väst finns inte denna syn överhuvudtaget, vilket inte beror på «antisemitism» utan på att man har en neutral åskådning i frågan. Man ser inte judarna som mer prekära än araberna eller någon annan etnisk grupp, medan man i Väst ständigt dansar efter judarnas pipa.

Den politiska dansen dirigeras av judarna.

Vänsterpartiets agerande sker nämligen sedan Judiska centralrådet utdelat en fatwa och förbjudit partiet att delta i de så viktiga högtiderna, ett märkligt politiskt korrekt obligatorium i den svenska partikulturen. Samma organisation har för övrigt sedan länge portat Sverigedemokraterna på den andra kanten av spektrat, under hänvisning till partiets «rötter» i den nynazistiska myllan.

SD är även inbegripet i ett gruff med Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), nämligen för att man ser organisationen som en politisk aktör i syfte att missgynna partiet, på samma sätt som så många andra av dessa märkliga statsunderstödda grupper i «civilsamhället». Detta efter att SKMA pekat ut en rad företrädare i SD för att ha uttryckt «antisemitism».

Men partiets rötter till trots är man underligt nog det mest sionistiska och israelvänliga partiet, kanske just för att man vill tvätta bort den historiska smutsen och vara till lags för att småningom kunna göra entré i de riktigt fina salongerna. Judarna är uppenbarligen de klerker som då ger den magiska gesten i fråga, vilket bara är ägnat att stärka den tes som här presenteras.

Kommunisterna är å andra sidan sedan länge den mest propalestinska falangen i svensk politik, dels för att socialister sedan gammalt sympatiserar med systergrupper och befrielserörelser i regionen, dels för att partiet hyser den palestinska diasporan och andra araber i sina medlemsrullor.

Här har vi för övrigt ännu en märklig omständighet, nämligen att den politikerskara som ser antisemitism och fascistiskt stöveltramp överallt i samhället i sina psykotiska vanföreställningar tyckte det var en bra idé att hämta hit en miljon migranter som har fått antisemitismen med modersmjölken.

Det är visserligen inte samma slags antisemitism som den kristna religiösa eller den nationalsocialistiskt etniska, utan bottnar förstås i den förhandenvarande konflikten och med en del historiska övertoner, men det är ändå ett mäktigt hat man har importerat i den svenska kulturen, därtill med reella möjligheter till våldsamma uttryck.

Ironiskt nog borgar det nuvarande ovillkorliga stödet för israeliskt folkmord för att den skaran kommer att vidgas än mer, då palestinierna småningom tar sin flykt till Europa och Sverige. Och väl här, kommer de att finna naturlig politisk hemvist i Vänsterpartiet, som därför ständigt kommer att dras med detta problem.

Även Socialdemokraterna och framförallt dess ungdomsförbund har haft vissa känningar av problemet i fråga, och Sverigedemokraterna kommer med all säkerhet att för evinnerlig tid förknippas med «antisemitism», vilket borgar för god återväxt för det judiska prästerskap som på detta märkliga vis dirgerar svensk politik med fatwor och stigman om «antisemitism», ytterst naturligtvis för att yttermera gynna den egna gruppen och främja den israeliska sionismen.

Stigma delas ut till avfällingar.