Statstelevisionens program om De första svenskarna i två delar har nu visats. Programmet karakteriseras emellertid framförallt av att visa upp en sentida svensk i form av programledaren Jonathan Lindström, som breder ut sig, tar stor plats och viftar frenetiskt med händerna som en statsman. Vi får se nämnde Lindström snubbla på fält, teckna bataljer samt hänge sig åt högst privata uttolkningar av hällristningar, och hans egenkära drag går helt enkelt inte att ta miste på när han drar omkring som en åldrad Indiana Jones med hatt under cirka hälften av programtiden.
Man kan också anmärka på de egendomliga ambitionerna att framställa de första svenskarna som i princip afrikaner med blå ögon, som om ingen evolution alls hade ägt rum mellan -70 ka och -10 ka, och som om neandertalkomponenten inte existerade. Detta trots att man senare visar hur evolutionen fortskrider raskt på betydligt kortare tidsrymder om hundratals år. De första människorna i Europa vid -40 ka var avsevärt annorlunda än sina förfäder i Afrika, och den vidare utvecklingen vidgade gapet än mer genom isolation, drift och selektivt tryck.
I den andra delen berättar man bara summariskt om den indoeuropeiska kulturens spridning, utan att ens definiera vad indoeuropeiska språk är och hur de hänger samman. Grafiken i övrigt visar föredömligt dynamiken i befolkningsförflyttningar, men saknas för de kulturella komponenterna, likväl som för den genetiska spridningen. Av någon anledning ägnar man hellre en stor del av tiden åt ett slag i Tyskland, för att illustrera framväxten av hövdingariken och handelsvägar i Nordeuropa – men man tar här inte upp den germanska kultur som blir resultatet av denna nordliga hegemoni med Sverige som centrum.
Trots dessa irriterande märkligheter – och det ska sägas att det inte är en lätt sak att göra en dylik framställning – är serien i huvudsak korrekt och välgjord, och det är en rimlig framställning av ämnet. Fackmän som deltar kompenserar för den yvige programledarens tillkortakommanden med en mer modest och saklig framtoning. En fyra kan jag tänka mig att tilldela serien, om jag hade recensentens makt.
Det är också ett angeläget ämne att ta upp i den förvirrade tid som råder, och man undrar om statstelevisionen är medveten om implikationerna av att definiera svenskar på detta «biologistiska» sätt. Ta till exempel Lindströms slutsatser av det DNA-prov han lät genomföra på sig själv:
Det här är den stora pusselbiten som fattades i mitt eget DNA. Jag ser nästan exakt likadan ut som stridsyxingarna. Det är märkligt att människorna som vällde in i Europa på stenåldern fortfarande dominerar min arvsmassa efter fem tusen år. Och samma mönster ser man hos nästan alla nordeuropéer i dag.
Med nordeuropéer menar han därvidlag inte invandrare i något utanförskapsområde, utan en majoritet av etniska skandinaver och i synnerhet etniska svenskar som definieras av en likartad genetisk profil och en säregen kultur, det vill säga en sådan svenskhet som i den politiska debatten inte ens anses existera. Det är förmodligen bara en tidsfråga innan identitetsvänsterns många statsunderstödda nätverk rycker ut för att försöka återställa fadäsen.
Däremot är det inte alls märkligt att vi har samma DNA-profil som hos den snörkeramiska stridsyxekulturens företrädare, ty i avsaknad av selektionsmekanismer eller befolkningsersättning (som tidiga europeiska jordbrukare eller jamna) är det helt förväntat. Evolutionen går på sparlåga utan sådana faktorer.
I dagens Sverige lever fler utsocknes än någonsin, och de kommer från mer avlägsna platser än tidigare, med för oss helt främmande kultur. Med denna invandrade massa sker ingen nämnvärd beblandning i genetisk bemärkelse, och inte heller i kulturell, utan folkslagen håller sig åtskilda även om de verkar i samma geografiska rum. Den etniska svensken kvarstår därför intakt, och det är därför det är korrekt säga att det finns en svensk nation och identitet som är skild från den vidare betydelsen av medborgare i staten Sverige. Det är en viktig slutsats som följer av denna framställning.