Pseudodebatten är i full gång om huruvida subjekts- och objektsformerna de och dem bör ersättas med dom i båda instanserna. Belackarna inflikar att det egentligen inte är några svårigheter att lära sig skillnaden, på samma sätt som det är trivialt för ett infött öra att skilja på jag och mig.
Å andra sidan är de och dem inte ortografiskt kompatibla med uttalet, men detta kan förvisso också hävdas om och och att (som båda uttalas å). I skrift kan vi dock inte tillåta och och att att anta en gemensam form, eftersom det skulle medföra en försvårad förståelse för det uttryckta, utöver redan hopplösa förväxlingar (som «var med *och tävla»).
Men motsvarande aber föreligger inte för de och dem, som vanligen kan skiljas genom sammanhanget. Meningsbyggnaden blir inte riktigt lika fri, men det är en genomgående konsekvens av förenkling, som har präglat svenska språkets utveckling de senaste tusen åren.
Dom anses av hävd vara talspråk, samtidigt som det skriftliga bruket av de och dem är behäftat med en viss status. För att en dom-reform ska kunna bryta mark krävs att tongivande medier och en majoritet av författare etablerar bruket, som sedermera upphöjs till allmän norm.
Det är så utvecklingen alltid har skett, från avvecklingen av grammatiska genus och plurala verbformer till förenkling av stavning. Det finns i övrigt inget hinder i att subjekts- och objektsformer sammanfaller, som de redan gör för den och det (dativformen ty är utslocknad), utan allt kokar slutligen ner till det praktiska bruket bland personer med språket som verktyg.
Gamla hundar är svåra att lära att (inte *och) sitta, så personligen kommer jag nog inte att anamma en dom-reform. Men samtidigt har jag inga principiella invändningar mot en sådan utveckling, utan ser den nog snarare som naturlig, för att inte säga oundviklig i det längre perspektivet. Det är just den knepiga fonologin som kommer att fälla det slutliga avgörandet.