Kinas befolkning har nått en topp med 1.41 miljarder invånare, enligt den sjunde befolkningsräkningen under Folkrepublikens styre. Vid den första räkningen 1953 hade man 582 miljoner invånare, och från 2022 kommer man att ha en stadigt minskande befolkning, likt Japan och snart även Sydkorea.
Den årliga befolkningstillväxten är bara 0.53 %, varför Indien inom kort kommer att gå förbi och bli världens folkrikaste nation. Fram till sekelskiftet kommer Kina att backa mot en miljard invånare, och även Indien kommer att tappa från 2060 från en topp närmare 1.7 miljarder medborgare.
Mönstret går igen från västvärlden, där barnafödandet har gått ned i takt med att rikedomen ökar. Man tenderar att investera mer i kvalitet än kvantitet, och i Kinas fall finns även en social norm att förhålla sig till. Därtill finns en uttrycklig lag om maximalt två barn per kvinna, förutom för minoriteter, och tidigare fanns en snävare gräns om ett barn per kvinna för att stävja den explosiva befolkningstillväxten.
Det innebär att en krympande yngre befolkning måste sörja för en växande äldre befolkning, vilket belastar ekonomin. Kinas fyrtioåriga dundertillväxt närmar sig därför sitt slut, om man enbart tar hänsyn till demografin. Man kunde här tycka att Kina omedelbart borde avskaffa tvåbarnspolicyn för att råda bot på problemet, men det finns förstås andra sätt att ordna tillväxt – en sak man naturligtvis planerat för sedan länge.
En anledning till att Kina har köpt Afrika, för att uttrycka det en smula vulgärt, är givetvis att säkra åtkomst till råvaror, men en annan faktor är att investera i kontinentens tillväxt, som därför kommer att förränta Kinas kapital och betala för den demografiska förändringen på hemmaplan.
När Afrika växer med tre miljarder människor fram till sekelskiftet, kommer Kinas pensioner att betalas med den tillväxten, på ungefär samma sätt som svenska fonder har investerat i Asien – med den skillnaden att de kinesiska investeringarna inte är i papper, utan i fysiska tillgångar och därmed ger avsevärt högre avkastning. Även Nya sidenvägen syftar till att ge sådan extern avkastning.
Det gör att Kina kan se fram emot en tillvaro på toppen i bortåt tvåhundra år, varvid en ny dynastisk kris tar vid. Man måste då på nytt söka tillväxt på annat håll, eller på hemmaplan, för att hålla välfärden vid liv. Det är den ordning som gäller sedan medeltidens slut, tron på att investeringar alltid ger större avkastning med tid.
Det är den tron som gör banklån möjliga, och därmed investeringar. Men den bygger i sin tur på tillväxt i antingen befolkning eller i tekniska genombrott, och småningom lär båda dessa källor sina, i vart fall tillfälligt, kanske avbrutna av ett krig som återställer ordningen och punkterar bubblan.
Vad detta innebär för Europa är inte gott att veta. Här har vi sökt reparera den demografiska katastrofen med massinvandring, vilket har skapat nya problem utan att egentligen lösa de ursprungliga. Det är därför i Europa man har en demografisk kris, inte i Kina eller Asien i övrigt.
