Bilden på den medialt präglade näthinnan i Sverige är i allmänhet att Kina och Ryssland är stater som «hotar» vår demokrati, medan USA tvärtom är en garant för den. Men om man vidgar vyerna en smula och ser saken i ett internationellt perspektiv, förhåller det sig snarare tvärtom, att USA ses som det största hotet mot demokratin i det egna landet.
Det är i alla fall slutsatsen av en opinionsundersökning som Alliance of democracies har genomfört, omfattande 53 länder. På frågan om demokrati i mitt land är hotat av… svarar 28 % Ryssland, 38 % Kina och 44 % USA.
I detalj visar det sig att asiatiska länder (50 %) känner sig mer hotade av Kina, medan Europa har minst rädsla (30 %). Men samma förhållande gäller även USA, som 49 % av asiatiska länder upplever som ett hot mot den egna demokratin, medan motsvarande siffra i Europa är 39 %.
Ryssland hamnar kring 30 % i både Asien och Europa, vilket kan tyckas märkligt – men i verkligheten är Ryssland en ekonomisk dvärg som inte är större än de nordiska länderna sammantaget, och således inte har förmåga att hota Europa på allvar. Det hindrar inte att den amerikanska perceptionen är att både Ryssland (43 %) och Kina (50 %) är ett hot mot den egna demokratin.
Omvänt ser man i Kina varken USA (39 %) eller Ryssland (24 %) som ett större hot mot den egna «demokratin», om man nu kan tala om en sådan i Kinas fall. Det är uppenbarligen en definitionsfråga, som intervjun med ambassadör Gui nyligen visade – han hävdade med emfas att Kina inte är en diktatur, utan en demokrati som stöds av folket, vilket ledde till en del spott och spe i medier.
Den synen bottnar i att man (numera likt monarkistiska Expressen-tidningen) ser till resultat och utfall snarare än teori, det vill säga huruvida folket praktiskt gagnas eller inte av den sittande regimen och dess politik. Givet att Kina har dragit hundratals miljoner ur fattigdom, levererat en aldrig sinande rikedom till medelklassen och tagit ledningen i fält efter fält, har man faktiskt fog för den uppfattningen, även om det förstås inte är det gängse demokratibegrepp vi rör oss med.
Men eftersom detta rör perceptionen av demokrati i ett antal länder, får vi hålla till godo med det som är givet. Det visar sig då att 71 % av kineser anser att det egna landet är demokratiskt, vilket är i topp med bland andra Schweiz, de skandinaviska länderna och intressant nog Taiwan och Vietnam. Som kontrast anser bara 50 % av amerikaner att det egna landet är demokratiskt, vilket är en anmärkningsvärd siffra – det är kanske Trump-lägret som känner sig snuvad på segern.
Inte oväntat anser asiatiska länder som Kina, Vietnam och Singapore att man har hanterat coronapandemin med bravur, medan man är betydligt mer kritisk i övriga världen, framförallt Europa och Latinamerika. Kina toppar med 89 % positiv nettorespons, att jämföra med exempelvis Danmark (58 %), USA (2 %), Sverige (-11 %) och Brasilien (-62 %). Även sådant har betydelse för upplevelsen av regeringsduglighet och därmed demokrati.
Vad siffrorna i stort visar är att den regionala världsbilden skiljer sig från den globala, vilket har implikationer för geopolitiken. USA säger sig vara «tillbaka» efter fyra års vanstyre under Trump, men kommer att få svårt att alliera sig med länder som har en blandad syn på landet, därtill i dragkamp med uppstickaren Kina. Washington förlorar terräng, men har svårt att förstå saken.
Den globala bilden av USA är inte bara ett resultat av Trump, utan av drygt ett sekels ambition att söndra och härska med ständiga försök till regimskiften, inte minst i Latinamerika och Mellanöstern, men intressant nog även i Europa och Asien. Man kanske uppskattar många av de värden USA ändå står för, men ser landet som en högst ombytlig och opålitlig part.
