Världens två folkrikaste nationer bildades båda i senaste reinkarnation i slutet av 1940-talet, med en tumultartad historik före och efter bildandet. Indien har under hela sin moderna existens utgjort en demokrati, medan Kina tvärtom har varit en diktatur.
De båda forna stormakterna följdes länge åt i ekonomisk utveckling, nämligen fram till 1980-talet, då Deng Xiaopings marknadsreformer och öppnande mot omvärlden initierade Kinas formidabla tillväxtresa, om än från väldigt låga nivåer. Indien har till dags dato inte följt Kinas exempel, utan har i stora drag en statskontrollerad socialistisk ekonomi, samtidigt som man tampas med stora mått av korruption – fattigdomen är utbredd, och landet är svårt efterblivet.
Av denna jämförelse kan man slå fast att demokrati inte tycks vara någon garant för ekonomisk tillväxt. Å andra sidan tycks inte heller ekonomisk utveckling vara någon garant för demokratisering, om man begränsar sig till det kinesiska exemplet – så här långt.
Men det finns andra studieobjekt alldeles i närområdet, varvid man kan notera att både Sydkorea och Taiwan demokratiserades runt 1990 efter en längre period som hårdföra diktaturer och industriella tillväxtfenomen. Singapore är ett annat exempel, men av mindre värde på grund av dess litenhet.
Japan tycks i förstone vara annorlunda, då det demokratiserades med tvång av USA efter andra världskriget, men man hade då haft en lång period av ekonomisk tillväxt under kejserlig diktatur, plus en längre sejour av imperialism i Korea, Kina och övriga Asien. Japan hade redan befintliga institutioner på plats, och kunde därmed bli ett ekonomiskt under som demokrati.
Numera är både Japan och Taiwan stagnerade ekonomier, medan Sydkorea alltjämt håller ångan uppe. Demokrati ger visserligen ingen tillväxt, men kan däremot hindra vidare sådan, beroende på hur den är utformad. I grund och botten är demokrati en ickevariabel, och det som avgör är graden av ekonomisk frihet.
Man kan tycka att Kina långt tidigare borde ha påbörjat marknadsekonomiska reformer, istället för att under de första trettio åren mest ställa till med politiska galenskaper. Men samtidigt som man på ytan utgjorde ett veritabelt gökbo lade man från första stund grunden till ett nytt Kina.
Medellivslängden 1949 var ungefär fyrtio år, och läskunnigheten i det utfattiga bondelandet blott femton procent – under sådana förhållanden går det inte att implementera en modern marknadsekonomi, och naturligtvis inte heller demokrati, utan man måste först reparera skador från decennier av krig, ockupation och elände.
När Deng tog befälet 1978 hade man uppnått de basala målen, och kunde därför växla system utan att skapa samhälleligt kaos. Det hör till Mao Zedongs förtjänster att han bidrog till att dana en ny grund, oaktat hans mindre goda vandel i övrigt. Det är för övrigt en kulturell egenhet för Kina att premiera bildning och humankapital, till skillnad från Indien, och det är en starkt bidragande orsak till skillnaden i utfall.
Frågan huruvida Kina småningom antar Sydkoreas och Japans väg kan besvaras med nej, eftersom de två staterna är amerikanska konstruktioner. Däremot gör man ingen hemlighet av att man sneglar mot Singapores valautokrati som modell, och det är nog en sådan form av demokrati som ligger i de framtida korten, nämligen när den ekonomiska tillväxten avtar och partiet inte längre har «himmelens mandat».
Det är till syvende og sidst en fråga för det kinesiska folket, och vi bör nog tona ned vår sjukliga besatthet kring att missionera demokrati världen över. Demokrati är en organisk påbyggnad efter ett stadium av stark ekonomisk tillväxt under diktatur, då erforderliga institutioner byggs, inte något som kan inympas hur som helst. Det är det som det indiska exemplet visar, och man ser det även i de flesta nyare demokratier, till exempel i Östeuropa och Sydamerika – det är talande att Chile först under diktatur fick ordning på sin ekonomi, och sedermera blev ett regionalt demokratiskt föredöme.
Den amerikanska och de europeiska demokratierna uppstod efter en lång tids ekonomisk tillväxt under brutal monarkisk diktatur, och möjliggjordes i grunden av kolonialism, expansion, slaveri och industrialisering. Det är därför inte jämförbara förutsättningar, och europeiska stater som Sverige kunde välja att bli demokratier genom att verka i en lämplig miljö för ändamålet.
Empiri visar alltjämt att demokrati i en eller annan form är en mer eller mindre oundviklig följd av ekonomisk tillväxt, och även Kina kommer tids nog att än en gång växla skepnad, mot folkstyre i någon form. Det är bara det att man är så mycket större än de små tigrarna Taiwan och Sydkorea, och att det därför tar längre tid – man har att dubbla ekonomin ett par gånger till innan så kommer att ske.
