Det rödgrönrosa styret i Kiruna gjorde en Hallandsåsen genom att bygga ett badhus för en miljard. Självklart är det en kommunal angelägenhet att tillhandahålla sådana offentliga institutioner, men det ska då göras på det mest kostnadseffektiva och ändamålsenliga vis som överhuvudtaget är möjligt. Den uppgiften har man här med råge gått bet på, och måste därför spara in på annat.
Sparbeting är dessvärre alltid sådana att de mest behövande och värnlösa drabbas, eftersom de redan besuttna måste ha mer och inte kan lämnas i sticket. Detta tydligen även under en rödgrönrosa regim. Sagt och gjort får barnen i den norrländska gemenskapen plikta för lokalpolitikernas extravagans och lyxfällebeteende genom att lägga dubbelt med bark i skolmaten.
Närmare bestämt ryker mjölken och laxen, som vad man förstår ersätts med vatten och något billigt kolhydratbaserat ultraprocessalternativ. Men det riktigt sviniga i denna härva är att mjölktjuvarna i den skogstokiga socialistkommunen förbjuder föräldrar att kompensera mjölkbristen med egna inköp, under hänvisning till policy och livsmedelssäkerhet.
Debaclet väcker åter frågan varför föräldrar godtar att det offentliga tar sig rätt att bestämma över de egna barnens såväl ideologiska fostran som fysiska näring, och varför man under sådana omständigheter överhuvudtaget skulle vilja sätta barn till världen. Här är det alltså inte fråga om att det allmänna överprövar enskilda veganföräldrars uppenbara misshandel av sina barn, utan om att kommunen själv står för misshandeln genom att förvägra skolbarn adekvat näringsupptag.
Förvisso kan man argumentera för att skolbespisningen alltid har varit snålt tilltagen, äcklig i konstitutionen och föga näringsriktig. Själv ratade jag i vart fall i senare årskurser den pissljumma lättmjölken, det halvsmälta margarinet och den oätliga huvudrätten för pizza och annan mer fyllig och mättande mat för en växande individ, men det skulle i dag förmodligen vara en förbjuden och osolidarisk handling, särskilt under beaktande att den rödgrönrosa ideologin numera föreskriver köttfria dagar och annat skadligt trams.
Överhuvudtaget finns i kommunpolitiken hur många tragiska exempel som helst på hur lokalpolitiker anslår medel för kommunal brukskonst och annan ideologiskt färgad verksamhet, tillsammans med skrytprojekt av olika slag, medan besparingarna haglar över barn och äldre. Det är ett slående bevis för att inte heller den lokala demokratin fungerar, utan snarare utgör lekstuga för korrupta element som gladeligen förskingrar medel man via tokhöga skatter har stulit från folket, kretiner som inte tycks ha basala ekonomiska kunskaper att hantera en budget.
Under sådana förutsättningar kan det vara dags att börja begränsa det kommunala självstyret och sätta hårdare centrala budgetkrav, samt att införa något slags «körkort» eller kompetensprov för kandidater som vill förfoga över den gemensamma kassan.
Lokalpolitikers enda uppgift är att hantera denna gemensamma kassa på ett så ändamålsenligt och ekonomiskt vis som möjligt, för att tillgodose folkets materiella och andra primära behov, och inte att förslösa allmänna medel, bedriva ideologisk verksamhet eller på annat sätt gå utanför sitt mandat – den oförvitlige tjänstemannens. Den som grovt missköter detta värv ska inte beviljas ansvarsfrihet, utan tvärtom ställas inför skranket.
