Kategorier
Kina Politik USA Xinjiang

Den regelbaserade världsordningen

De symboliska europeiska sanktionerna mot fyra tjänstemän i Xinjiang för de påstådda övergreppen mot uigurer, likväl som tidigare amerikanska sanktioner mot företrädare för styret i Hongkong, samt reciproka sanktioner från kinesiskt håll, visar att maktskiftet i USA egentligen inte har ändrat det amerikanska förhållningssättet till Kina, men att man däremot nyttjar andra metoder, främst genom att söka koordinera «allierade» i ambitionen att tackla Kina, helt i enlighet med Bidens vallöften.

Därvidlag använder man retorik som att man söker påverka Kina att följa the rules-based international order, alltså en internationell ordning präglad av att följa regelverk. Mot den tanken kan förstås ingen opponera sig, men frågan är vad det skulle vara för slags regler, vem som instiftar dem, och framförallt vem som har i uppdrag att tillse deras efterlevnad, det vill säga agera polis, åklagare och domare.

Man kan till exempel erinra sig föregående US-administrations handelskrig mot allt och alla, med tullar och tariffer som sedermera slogs ned av Världshandelsorganisationen WTO som regelvidriga, men som ändå kunde fortgå, helt enkelt med den starkes rätt. Den amerikanska exceptionalismen bjuder att USA aldrig behöver rätta sig efter sådana regler.

Historien är full av liknande exempel, varav ett av de mer flagranta kanske är invasionen av Irak 2003, i det förmenta syftet att avväpna Saddam Hussein från de «massförstörelsevapen» man påstod fanns i regimens besittning, men som sedermera visade sig vara ett svepskäl utan förankring i verkligheten. Det fanns inga sådana vapen.

Det verkliga motivet var regimförändring, att i strid med folkrätten invadera ett land och inrätta en för USA mer behaglig regim, en amerikansk tradition som har långa anor av mer eller mindre befogat slag. I verkligheten blev konsekvensen än mer terrorism, en flyktingkris samt långvarig destabilisering av regionen, sviter som vi fortfarande dras med i Europa.

Den amerikanska exceptionalismen blir fullt synlig även i hur man i strid med Genèvekonventionen låter husera «illegal combatants» i fångläger på Guantánamo, utanför den amerikanska juridikens räckvidd; hur man i strid med ett flertal internationella konventioner nyttjar skendränkning och andra tortyrmetoder; hur man åter i strid med ett flertal konventioner låter transportera sådana «illegal combatants» från ett flertal länder i världen, inklusive Sverige (egyptenavvisningarna 2001).

Här prioriterades inte längre de mänskliga rättigheterna, utan helt andra faktorer fick företräde. Några sanktioner delades naturligtvis inte ut mot USA, eftersom det inte är möjligt att angripa den makt som kontrollerar systemen. International law? I’d better call my lawyer!, som Dubya Bush sade när saken fördes på tal.

Den regelbaserade världsordningen är alltså i själva verket en godtycklig uppsättning regler som USA självt drar upp, men som man inte själv behöver rätta sig efter. De är ständigt föremål för förändring och nytolkning av sittande administration, och övriga världen har därmed bara att rätta sig efter direktiven.

Kina och Ryssland ifrågasätter naturligtvis denna ordning, och menar att de enda regler av relevans är de som instiftas av internationella organisationer, som FN, WTO med flera, och att enskilda nationer eller grupper av nationer inte har någon rätt att göra sig till företrädare för en sådan ordning, samt allra minst ikläda sig rollen som åklagare och domare med rätt att portionera ut sanktioner.

Traditionellt har förstås den starkes rätt gällt här, och det är meningslöst att protestera när USA eller för den delen EU tar sig för att sanktionera svagare parter, som Syrien, Libyen eller Ryssland. Den amerikanskledda regelbaserade liberala världsordningen blir ett faktum när den implementeras sålunda.

Men mobbning fungerar bara när man har styrkan och angriper en svagare part. Även Kina har länge varit svagare i förhållande till både USA och EU, varför man inte kunde göra så mycket åt (de rättvisa) sanktionerna efter incidenten vid Himmelsfridsportens torg 1989. Det vapenembargot gäller fortfarande, även om det numera är meningslöst med tanke på att Kina är en ledande vapentillverkare.

På senare tid har Kina emellertid svarat på sanktioner och andra förolämpningar med motsvarande medel, vilket har lett till viss förvåning på sina håll. Bland annat Australien menar att man har full rätt att kritisera Kina för människorättsbrott, men att det omvända är «oacceptabelt». Även EU har fortfarande den högdragna attityden, vilket den senaste salvan av sanktioner och motsanktioner visar, och även där visade sig förvåningen bli stor när Kina inte längre tar emot piskrappen utan tvärtom säger emot.

Det är för att Kina inte är Syrien och inte heller Libyen, som utrikesministeriets Hua Chunying med viss retorisk finess inskärpte, utan en med USA och EU jämförbar storhet som inte längre tolererar amerikansk, europeisk eller annan västlig – allra minst australisk – mobbning av det slaget, utan avser slå tillbaka med full kraft när man anser att man blir orättvist behandlad och när det inte finns fog för kritiken eller det regelverk man hänvisar till.

Och orättvist behandlad anser man att man blir i fråga om såväl Xinjiang som Hongkong. Kina anser att man i Xinjiang tillämpar sociala reformer i syfte att motverka terrorism, nämligen i grunden genom att gå till roten av problemet och utrota fattigdom, angripa radikalism och «motivera» ett passivt klientel att lämna källarmoskéerna för ett liv i arbete och deltagande i majoritetssamhället, nämligen under en helt annan och lika giltig tolkning av de mänskliga rättigheterna.

Sådana reformer innebär en viss form av tvång, nämligen att studera, praktisera och arbeta, och en del obehagligheter i form av religiös avprogrammering, men naturligtvis inte i syfte att «utrota» en kultur eller få muslimer att dyrka kommunistpartiet, som vulgärretoriken lyder, utan för att få folkgruppen i fråga att bli en produktiv del i samhället snarare än ett ständigt socialt problem – knappast en ambition som är unik för Kina, utan en skyldighet för varje stat.

Ur Kinas synvinkel är dravlet om «folkmord» därför groteskt, för att det inte finns någon sådan ambition, och för att ett sådant projekt inte är konsonant med kinesisk kultur och politiska doktriner. Man avvisar det som «århundradets lögn», och ser det som ytterligare ett illegitimt sätt att utöva påverkansoperationer mot Kina och dess politiska ledning, av samma slag som har förekommit från väst sedan opiumkrigens dagar.

Då, för snart två hundra år sedan, ville man tvinga Kina att bli en del av den tidens regelbaserade världsordning, den som drogs upp av det brittiska imperiet och förkunnade att frihandel utgör en del av ordningen, och att Kina måste godta såväl det västliga knarket som den kristna missionen, samt att avträda ett antal städer som «fördragshamnar» som pris för sin ovilja att lyda reglerna. Sommarpalatset jämnade britterna och fransmännen också med marken, i egenskap av den tidens talibaner.

Kina var vid den tiden inte i det bästa av skick, och kanske var man rent av betjänta av en spark i ändalykten för att vakna upp ur sin törnrosadröm och modernisera. Efter många sorger och bedrövelser har man nu gjort just det, och står nu i begrepp att åter bli världens självklara ekonomiska dominant.

I egenskap av världens fabrik och logistiska centrum, och i allt större utsträckning världens kunskapscentrum, har man makt att sätta bakom sina ord, och kan således kontra när ett försvagat väst svingar sanktionspiskan för påstådda övertramp. Inte bara mot enskilda stater, utan man kan även mobilsera nationalistiska krafter att angripa företag som lägger sig i Kinas interna angelägenheter.

Exempelvis fick H&M med flera företag häromdagen en uppsträckning i att inte uttala sig om «tvångsarbete» i Xinjiang eller på annat nedsättande vis, i vart fall inte om man vill verka på den kinesiska marknaden med sina fyrahundra butiker och sin mångmiljardomsättning.

Kläder tillverkas av bomull, och Xinjiang är bomullens centrum. Den mesta av produktionen är mekaniserad, men det förekommer fortfarande en del manuellt arbete, inte minst av uigurer. H&M måste här förhålla sig till de högt uppsatta principerna om «hållbarhet» och «mänskliga rättigheter» när västliga konsumenter görs till del av geopolitiken, och det blir en delikat balansgång.

Men samtidigt är det svårt att förstå hur uigurer i Xinjiang skulle gynnas av att deras produkter och arbete bojkottas av värdegrundsmarinerade företag i väst. Kina tänker givetvis inte ge upp sina sociala reformer, eftersom man menar att påtryckningarna är helt vettlösa och baserade på lögner och fabrikationer. Kvar står den uiguriske bonden med nitlotten, som ett offer för den regelbaserade världsordningen.

Bidens ambition att samla allierade är förstås rätt tänkt, i vart fall om man vill fortsätta på den inslagna vägen av att försöka innesluta Kina och påtvinga det en amerikansk världsordning. Ty Kina får naturligtvis betydligt svårare att motstå en koordinerad attack, även med egna allierade som Ryssland.

Men samtidigt vidhåller USA sina tariffer och tullar mot EU, och man har dessutom hamnat i en vaccinträta som förgiftar de «allierades» samarbete i grunden, för att inte tala om den regelbaserade världsordningen och dess betydelse när ett nytt handelskrig tornar upp sig mellan västländer och kanske även det svagt allierade Indien.

Både Europa och USA är svårt sargade av pandemin, och båda parterna präglas av svåra inre motsättningar som gör det svårt att enas i en ny transatlantisk axel, särskilt som Storbritannien är en tredje part som nyss har frigjort sig från EU och erbjuder egna problem till smeten.

För EU kommer ekonomin slutligen att väga tyngre än MR-problem och amerikanskt samarbete, av det enkla skälet att man inte har råd att avvara Kina. Detta är Kina medvetet om, och därför tvekar man inte att agera mot unionens underliga sanktioner. Investeringsavtalet kommer därför småningom att undertecknas, för att det är helt nödvändigt, och MR-tomtarna får stå tillbaka.