🇨🇳 Den viktigaste av relationer 🇪🇺

Ursula von der Leyens närvaro i Beijing är alltjämt oklar, men man kan kanske tänka att hennes funktion är att agera piska, medan Macron mer är morot med sin stora handelsdelegation. Man vill påverka Zhongnanhai, inte minst i fråga om kriget i Ukraïna, men även avseende den rubbade handelsbalansen.

Här är legitima frågor att söka mer jämbördiga förhållanden, och att begära reciproka villkor i handel och åtkomst till marknader. Däremot är det knappast uppbyggligt att gå i Washingtons ledband och söka konflikt medelst exportkontroll, sanktioner och andra fientliga mekanismer.

Ändå är von der Leyens budskap just det, att Europa förbehåller sig rätten att utöva kontroll avseende teknologi som «kan användas militärt» (i stort sett allt). Senast på tur står nederländska ASML att begränsa exporten av litografisk utrustning till Kina, efter order från Biden.

Innebörden är att Kinas produktion av halvledare begränsas, och att man därmed får problem att upprätthålla produktionen av högst civila produkter avsedda för exportmarknaden. En bieffekt är att de logistiska problemen i världshandeln kommer att bestå, en annan att västerländska halvledarföretag går med brakförlust när åtkomsten till den kinesiska marknaden begränsas – det är alltså USA och EU som står för denna begränsning, inte Kina.

Tids nog kommer kinesisk industri att runda problemet och bli självförsörjande även på halvledare, och exempelvis Huawei har redan genomfört drastiska omskyfflingar i produktionskedjan för att hantera den amerikanska aggressionen. Av det skälet är exportkontrollen meningslös, i det att den möjligen köper USA viss tid, men i det långa loppet inte kan hindra Kina.

Än värre är förstås att sådan aggression gentemot Beijing gör Kina mindre välvilligt inställt att bistå i olika frågor, exempelvis kring krisen i Ukraïna, och att man därmed naturligt graviterar mot Moskva. Det är en sällsynt usel idé att spotta i ansiktet den man vill ha goda relationer med, men det är tyvärr en europeisk specialitet.

Å andra sidan är det mer än övertydligt att man kör med dubbla budskap, och the good cop 马克龙Makelong (Macron) agerar statsman med sin kärvänliga inställning till det kinesiska ledarskapet, medan the bad cop 冯德莱恩Fengdelaien (von der Leyen) levererar bistra budskap, kanske främst avsedda för en hemmapublik och den internationella arenan. I verkligheten kan man inte sätta den grundläggande relationen på spel, då EU och Kina är djupt beroende av varandra.

Zhongnanhai kan navigera i den terrängen, och resultatet är främst relaterat till handel, medan relationen i stort sätts till en ny och något högre bas. För en fördjupad gemenskap krävs emellertid att EU drar tillbaka såväl sanktioner som exportkontroll, och på motsvarande vis att Kina lättar något på den röda tejpen på den egna marknaden.

Om så skulle ske, kan man lätt gå vidare. Bryssel kan då ratificera det vilande investeringsavtalet CAI, samtidigt som Beijing kan sätta press på Moskva och Kiev att börja inleda förhandlingar. Vad väntar man på?