De så kallade «världsledarna» i det förlegade G7, representerande tio procent av världens befolkning, i princip ett kotteri av de större makterna i Väst plus Japan, har passande nog möte i 広島, som 1945 jämnades med marken av en amerikansk nukleär laddning. Det är en symbol för amerikansk hegemoni, och en påminnelse om att man är redo att bevara sitt imperium till varje pris.
Inte förvånande har Japans premiärminister 岸田文雄 ett tragiskt arv från Hiroshima, då större delen av hans släkt förgasades av atombombens verkan. Som ledare för ett kuvat och pacificerat Japan är han ändå redo att bistå de amerikanska ansträngningarna att upprätthålla den förhärskande ordningen, särskilt som han därmed får möjlighet att åter slå mot det Kina Japan invaderade och lamslog 1937 – Japan har aldrig gjort upp med sin fascistiska historia.
Under mötet har bland annat diskuterats en kollektiv mekanism för att motverka «economic coercion», med hänvisning till Ryssland och Kina. Ett exempel på sådant ekonomiskt tvång sägs vara hur Kina valde att inte längre handla med Litauen när landet lät husera ett representationskontor i namn av Taiwan och därmed lade sig i Kinas interna angelägenheter.
Ett annat exempel rör Australiens förslag till en coronakommission för att slå fast Kinas skuld till pandemin, vilket ledde till handelstvister och småningom australisk militarisering i form av pakten Aukus samt någon form av rabiesinducerad paranoja om en omedelbart förestånde attack från Kina… Canberra har helt tappat det.
Däremot tycks det inte räknas som «economic coercion» när USA, EU med flera lägger sig i Hongkong och Xinjiang, med omfattande paket av «sanktioner» (= «economic coercion») för att söka påverka högst interna kinesiska angelägenheter. Tydligen räknas inte heller Trumps och numera även Bidens handelskrig mot Kina som «economic coercion», även om man svårligen kan förstå det som något annat. Eller amerikansk exportkontroll avseende halvledarteknik, eller marknadsförbud mot Huawei, ZTE, Tiktok, eller… Fast det är som vanligt – det är i sin ordning när vi gör det för våra heliga syften!
På agendan står även någon form av «globalt Nato» eller i vart fall ett «ekonomiskt Nato» av ovanstående modell, det vill säga en ambition att vidga pakten till «Indo-pacifien» och därmed inkorporera Japan och Australien i alliansen i syfte att ytterligare kapsla in Kina och ta parti för Taiwan. I praktiken har man redan påbörjat en sådan utveckling, och det är inte bara Australien som rustar, utan även Japan och Västvärlden.
Sådan eskalering kommer helt säkert att verka fredsbevarande, på samma sätt som Natos östutvidgning… konflikten mellan Ryssland och Ukraïna är alltså helt och hållet en funktion av Västs ambition att expandera, en rättighet man inte är beredd att överge, men samtidigt inte är villig att medge andra. Det är en fråga om rå maktpolitik.
Även pyttelilla Sverige, som ännu inte ens har kommit in i Bidens Nato-hägn, har börjat mopsa upp sig som en ettrig terrier genom att i höggradig feber yra om att gå i krig med Kina om Taiwan i en konflikt som överhuvudtaget inte angår oss. Syftet sägs vara att undsätta «demokratier», som om statsskick snarare än folkrätt är det som avgör skyddsvärdighet. I en annan tid hade man förstås snarare syftat till att försvara den «kristna tron» varhelst i världen, med samma medeltida logik.
Detta är uttryck för ren och skär galenskap, och det kommer att sluta illa. Givet hur man nu agerar är det bara en tidsfråga innan hela världen åter står i brand, men det finns inget vinna i en sådan konflikt. Exempelvis kan Taiwans demokrati enbart bevaras genom status quo eller som en formell del av Kina, medan en konflikt kommer att inte bara störta demokratin utan även förstöra ön och dess ekonomi i grunden. På samma sätt har varken Japan eller Australien något att vinna på en militarisering, eftersom man då gör sig själv till måltavla.
