Officiella «rekommendationer» kring diet och hälsa är gravt uppfuckade, och har allt mindre med verklighetens behov att göra. Snarare är det i många stycken ett recept för fortsatt och förvärrad ohälsa i breda lager, särskilt när man dras med märkliga målkonflikter kring klimatpolitik och annat.
En sådan «rekommendation» gör gällande att det mättade fettet är skadligt, och därför bör bytas ut mot «nyttiga» fleromättade fetter «från växtriket». Men dels är de nyttiga fleromättade fettsyrorna inte från växtriket, utan föreligger uteslutande i animaliska produkter som fisk, ägg och kött, främst i form av ω-3-syrorna DHA och EPA. I växtriket finns blott en prekursor i form av α-linolensyra (ALA), som i mycket ringa grad konverteras till EPA och DHA.
Dels är förekomsten av ω-6-syror, främst linolsyra (LA), betydligt högre i produkter från «växtriket», varvid balansen mellan ω-6 och ω-3 rubbas. I den riktiga naturen finns inga «vegetabiliska» oljor, eftersom sådana inte går att framställa utan tung kemisk processindustri, varför människan är utvecklad för en diet med balans mellan de två ω-syrorna.
Under paleolitikum förelåg således en kvot ω-6:ω-3 i intervallet [0.25, 2], medan «modern» kost har förskjutit detta tal till groteska [5, 30]. Detta för att «vegetabiliska» oljor med höga halter av ω-6 används i både matlagning och i alla former av ultraprocessade livsmedel.
Dels är dessa fleromättade fettsyror strukturella till sin natur, och har därför inget med organismens energibehov att göra. ω-6 och ω-3 i korrekt balans och mängd är essentiella för cellulära strukturer av olika slag, inte minst i vitala organ som ögon och hjärna. De är inte avsedda som matfett.
Dels är ω-6-syrorna från växtriket inflammatoriska, medan ω-3-varianterna är antiinflammatoriska. De är komplementära även i detta avseende, och ett stort överskott av ω-6 ger således kronisk inflammation, med långsiktiga konsekvenser i form av allsköns sjukdomar.
Dels är ω-6-syrorna särskilt känsliga för oxidering, både vid matlagning under hög värme och i industriell process omfattande hydrogenisering och upphettning, samt även i kroppsegen metabolism. «Vegetabiliska» oljor som rapsolja och solrosolja innehåller därför inte bara höga halter av ω-6-syran linolsyra, utan även en viss mängd transfett samt rester av lösningsmedel från industriprocessen.
Under matlagning, särskilt i restaurangmiljö, där dessa «vegetabiliska» oljor återanvänds ett flertal gånger, bildas ytterligare transfett, som därmed finner sin väg in i organismen och orsakar stor skada genom oxiderande kedjereaktioner. Dessa oljor förser man alltså med nyckelhålsmärkning…
Vid sidan av dessa strukturella fleromättade fetter slår man även ett slag för enkelomättat fett, främst ω-9-syran oljesyra i olivolja. ω-9-syror är inte essentiella, och nyttjas främst för energi, och inte minst oljesyra är en framträdande beståndsdel i mänskligt kroppsfett. Oljesyra är neutralt i förhållande till inflammation och andra hälsorisker, varför det är en utmärkt form av matfett.
Dessvärre innehåller olivolja även en betydande mängd linolsyra (tio procent), samtidigt som fusket är omfattande, bland annat med resultat att man späder ut med rapsolja. Kallpressad olivolja till salladen är i sin ordning, men ska givetvis inte användas i matlagning eller annan upphettning. Den måste även förvaras korrekt, annars härsknar den fleromättade linolsyran med partiell omvandling till transfett.
Myten har att olivolja är en given komponent i så kallad medelhavsdiet, men i själva verket är olivolja som matolja en ganska ny företeelse. Primärt har oljan använts som bränsle för belysning, på samma sätt som de fleromättade industrioljorna initialt nyttjades för smörjning och bränsle i industrin. Nyckeln i medelhavskosten ligger istället i fisk och annan mat från havet, med rikligt inslag av ω-3-syrorna DHA och EPA.
Slutligen är mättat fett på samma sätt som enkelomättat fett helt neutralt ur hälsosynpunkt, och är en energiform människan är utvecklad att hantera. Hela vårt inre maskineri kretsar kring korta och medellånga mättade fettsyror, samtidigt som våra fettlager består av mättat fett och enkelomättad oljesyra.
I vart fall förhöll det sig så fordom, innan processmat och «vegetabiliska» oljor slog igenom på bred front, med resultat att den «morderna» människan istället lagrar in stora kvantiteter fleromättade ω-6-syror, i väntan på att brisera i skadlig oxiderande kedjereaktion. Här finns ytterligare en folkhälsokatastrof i vardande.
Det mättade fettets förmenta skadlighet är just inget annat än en myt, och de vetenskapliga beläggen är ytterligt svaga, för att inte säga obefintliga när man anlägger viss stringens i processen. A priori är det svårt förstå vilken mekanismen skulle vara, givet att människan under sin 300 000 år långa existens är utvecklad för intag av animaliskt mättat fett, samtidigt som kroppen internt producerar mättade fetter medelst tarmflorans behandling av fiber.
Fleromättade fetter från växtriket har vi å andra sidan konsumerat i stor mängd först i modern tid, under den sena industrialismens tidevarv, en period som råkar sammanfalla med den globala pandemin av fetma, diabetes och annan ohälsa. Men sjuttio års pseudovetenskap har genererat mycken prestige i frågan, samtidigt som kommersiella intressen smörjer det förhärskande paradigmet.
En annan «rekommendation» från det postmoderna medicinindustriella komplexet gör gällande att man bör dra ned på saltet, eftersom detta sägs ge upphov till högt blodtryck och komplikationer. Det är en liten «sanning» med stor modifikation, och dessvärre är rekommendationen inte ägnad att avhjälpa problemet.
Med salt menar vi vanligen NaCl, det vill säga vanligt bordssalt. Fordom utgjorde detta slags havssalt en dyr handelsvara, vilket indikerar att vi inte intog särskilt stora doser i födan. Detta tycks onekligen tala till WHO:s och andras fördel i ansatsen att reducera saltet.
Men fordom – när vi var jägare–samlare under paleolitikum – drog vi ändå i oss betydligt mer salt än i dag, närmare 12–16 g, att jämföra med den gällande «rekommendationen» om sex gram per dag. En fundamental skillnad är emellertid att det paleolitiska saltet från diet (bladgrönsaker, bär) främst utgjordes av KCl, det vill säga kaliumklorid, med ett förhållande K:Na i intervallet [10, 20]. Den moderna dieten präglas tvärtom av ett överskott av natrium, med ett förhållande K:Na om [0.25, 1].
I själva verket kan man äta tämligen stora mått av natriumklorid, så länge balansen K:Na upprätthålls i enlighet med paleolitiska mått. Samtidigt är för lite salt skadligt av ett flertal skäl, nämligen för att den elektrolytiska balansen rubbas och för att för lite magsyra produceras, särskilt bland de äldre som ofta plågas av högt blodtryck, kramper och andra besvär.
Lösningen är även här således att göra tvärtemot myndigheternas och det medicinindustriella komplexets märkliga «rekommendationer», det vill säga slänga på betydligt mer salt i maten, förutsatt att det är salt i blandning av natrium, kalium och kanske även magnesium (Seltin med flera). Under sådana förutsättningar uteblir högt blodtryck hos personer med sådan metabol åkomma, medan överskott av salt i övrigt försvinner i svett och urin utan negativa konsekvenser av något slag.
Slutligen har vi ytterligare en märklig «rekommendation» om att öka intaget av dels «frukt och grönt», och dels fibrer i allmänhet i form av «fullkorn». Men å ena sidan har frukt inget alls att göra med grönsaker, och den sockrade frukten – naturens godis – bör ätas mycket sparsamt. Då är bär med litet sockerinnehåll betydligt fördelaktigare för hälsan.
Nu är frukt inte samma sak som Coca-Cola, även om sockerinnehållet är av samma proportion. Fruktens fiber bäddar in sockret på lämpligt sätt, varför det pyser ut långsammare i blodbanan och därför inte orsakar ett kraftigt insulinsvar. Men å andra sidan konsumeras fruktens fruktos uteslutande i levern, vilket kan bidra till utveckling av fettlever och metabolt syndrom. Bara i moderation hör frukt till en nyttig diet.
Av detta förstås också «rekommendationen» om högt fiberinnehåll, eftersom mer fiber behövs ju större inslaget av kolhydrater (= socker) är. Myndigheternas «klimatsmarta» diet omfattar nämligen uppemot sjuttio procent kolhydrater, vilket är fjärran från den naturliga diet jägare–samlare livnär sig av, och mer liknar den diet som präglar gorillor – vi är inte utvecklade för sådana mängder kolhydrater, vilket är varför den moderna människan plågas av IBS, svullnad och ofullständig matsmältning med omfattande toalettbesök som resultat.
Fettfobin resulterar också i «rekommendationer» kring fettsnåla och «magra» produkter, vilket är liktydigt med att man rekommenderar ultraprocessad föda. Utöver «vegetabilisk» olja förespråkar man alltså även mejeriprodukter ur vilka det naturliga fettet har extraherats och ersatts med socker och «berikats» med industriella kemikalier, samt margarin och andra «magra» alternativ som bordsfett. Vansinnet är fullbordat.
I ljuset av denna analys och den desinformation som emanerar från officiellt håll är det dessvärre upp till var och en att söka korrekta förhållanden och att ur dessa dana lämpliga principer för den egna dieten. För egen del har sådana undersökningar – medelst vetenskapliga rapporter snarare än underhållande tubklipp – resulterat i följande kalibrering mot dietär balans:
- Strävan efter balans i intaget av ω-6:ω-3 < 1, dels genom att utesluta «vegetabiliska» oljor och andra produkter med ω-6-haltiga ingredienser, dels genom att nyttja chiafrön i matlagning för att balansera ALA mot LA (ω-6:ω-3 = 0.28), och dels genom rikligt intag av fisk och ägg med förekomst av animalisk ω-3 i form av DHA, EPA och DPA.
- Strävan efter saltbalans med avseende på Na:K:Mg, främst genom att nyttja Seltin och vissa örtsalter samt att i viss mån utesluta processmat med högt saltinnehåll (processindustrin kunde ta lärdom och salta korrekt). I övrigt ökas salthalten rejält för att kompensera för förluster vid träning samt för att erhålla en god elektrolytisk balans och slippa kramper av olika slag.
- Strävan efter balans i makronutrienter mot mer fett och protein samt mindre kolhydrat, i enlighet med paleolitiska dietära principer, i synnerhet ökat inslag av mättat fett för energi samt fullvärdigt animaliskt protein för kroppens behov av aminosyror. Som stekfett nyttjas antingen kokosfett (det billiga silverpaketet duger alldeles utmärkt) eller äkta smör, och vid behov kallpressad olivolja för sallad. För strukturfetter som ω-3, se punkt 1.
- Punkterna ovan har som gemensam faktor att fullständigt utesluta ultraprocess som färdigrätter, chips, bakverk och andra produkter med lång lagringstid i butik, likväl som «fettsnåla» och andra bearbetade produkter, särskilt sådana med tillsatt socker eller natriumklorid. Det är kanske den viktigaste punkten av alla, och en stor del av den moderna ohälsan kan sannolikt knytas till ultraprocess.
Givet dessa fyra principer kan man inte bara äta nyttigt, utan även gott, givet att man bemödar sig om att lära vilka livsmedel som passar in och inte. Jag vill kalla det en paleoketovor regim med dragning åt karnivorism, men den kan lika gärna stöpas i mer grön version för den som så önskar, så länge man inte helt utesluter animaliska produkter som ägg.
Vad angår det dig, som är dryga trettio år? Faktum är att det angår alla, eftersom sjukdomar så att säga inte kommer som en blixt från klar himmel, utan utvecklas under decennier. Det angår alltså i synnerhet den yngre generationen, att redan nu anlägga sunda vanor, ty en dag är det om inte för sent så i vart fall en onödigt stor påfrestning att lägga om livsstil.
