Europeiska unionens sanktioner mot Kina väcker en rad frågor, av vilka en rör med vilken rätt unionen gör sig själv till polis, åklagare och domare över fall man på högst oklara grunder anser utgör brott mot de mänskliga rättigheterna. Misstanken att det är en form av bestyckning och politisering av de mänskliga rättigheterna får näring av det skeva urvalet.
Ty unionen har förstås aldrig någonsin utdelat sanktioner mot USA, trots den nationens ständiga och svårartade brott mot de mänskliga rättigheterna, omfattande sådant som utomrättsliga fångläger, utomrättsliga bortföranden (även från Sverige), tortyr av fångar efter godkännande från högsta ort (Abu Ghraib, Guantánamo), utomrättsliga avrättningar, statsterrorism, systemisk polisbrutalitet, systemisk rasism, världens högsta beläggning av fångar likväl som minderåriga sådana, kriminalisering av hemlösa, fortsatt bruk av dödsstraff med mera.
Detta av den enkla anledningen att EU vare sig kan eller vågar utdela sådana sanktioner mot USA, för att landet kontrollerar alla system av vikt, som dollarn, kreditkortsföretagen, transfereringssystemet Swift med mera. Europa och större delen av världen har successivt sålt ut sig till USA i utbyte mot dess beskydd, samtidigt som USA är exceptionalistiskt – reglerna gäller inte dem.
Formellt brukar man säga att USA är en demokrati, och att systemet självt därmed kan ta hand om saken, men det är alltså en vit lögn. EU angriper inte alls alla som bryter mot mänskliga rättigheter i likvärdig fördelning, så som man hävdar, utan har en helt förväntad slagsida mot politiska fiender som Ryssland och Kina. Mänskliga rättigheter görs till ett vapen, istället för att utgöra ett ideal man själv har att sträva efter.
Men sanktionsvapnet fungerar uppenbarligen bara om man är i överläge, om man slår från en styrkeposition. Ryssland lider således ganska svårt under sanktioner, för att inte tala om Nordkorea. Så icke Kina, för att Kina är av jämförbar storlek som både USA och EU i termer av ekonomi och därmed kan ge svar på tal, men framförallt för att man har egna system och därför inte är lika beroende av den amerikanska hegemonin.
Det är så per design, och den främsta tanken med den kinesiska brandväggen har just varit att skydda den inhemska industrin och låta den utvecklas utan att bli helt överkörd av den amerikanska. Därför har Kina en IT-industri av samma – numera bättre – klass som den amerikanska, medan EU är en ren klient till USA, utan egna system. Den omtalade censuren är mer en bieffekt, som enkelt kringgås av varje bildad kines medelst VPN-tunnlar.
Man tycks i den kinesiska ledningen på ett väldigt tidigt stadium ha insett risken att likt EU bli en klientstat, och därför siktat mot inhemska system och en allt större grad av självförsörjning, samtidigt som man för all del utgör en integrerad del av världsekonomin – så kallad dubbel cirkulation.
Den insikten har blivit mer akut på senare tid, då USA i allt större utsträckning har konfronterat Kina med såväl exportrestriktioner av halvledarprodukter som chips och protektionistiska förbud mot Huawei, ZTE, Wechat och andra kinesiska bolag på den inhemska marknaden.
USA åberopar «nationell säkerhet» som motiv, men det är alltså exakt samma slags protektionism som man utövade mot Japan under 1980-talet, innan man lyckades neutralisera uppstickaren med en märklig form av riktad devalvering. Allt handlar således om att bevara den amerikanska hegemonin, och i den ambitionen blir även mänskliga rättigheter ett givet vapen.
Men i praktiken kan USA nog inte göra något för att hejda utvecklingen, utan man kan bara vinna en del tid. Man kan inte upprepa bedriften att innesluta Sovjetunionen, ty den staten föll på sitt slutna kommunistiska system, medan Kina är en öppen marknadskapitalistisk best som äter jänkarna till frukost i deras eget spel. Man kan inte heller göra en Japan, eftersom Kina inte är en del av samma system, samtidigt som Zhongnanhai har specialstuderat just det fallet. Vidare är Kina och Ryssland i lös allians en dubbelt tuff nöt att knäcka.
Till yttermera visso strävar Kina efter att frigöra sig än mer, nämligen genom att införa en blockkedjebaserad kryptovaluta – en digital yuan. Man är långt framme och har redan praktiska försök i flera städer, samtidigt som man redan är världsledande i digitala betalningsmetoder.
Fördelen med en kryptoyuan är att betalningen kan ske mer eller mindre anonymt och decentraliserat, utan behov av en förmedlande bank – det räcker med ett telefonnummer. I ett slag eliminerar man sanktionsvapnet, eftersom ingen kan förhindra en transaktion (exempelvis från Iran), eller ens observera den, förutom Kinas centralbank och andra kontrollinstanser.
Det blir ett parallellt system till dollarn och Swift, utom räckhåll för USA eller för den delen EU. Kina (och andra) kan därmed kringgå dollarfällan och den allt mer bestyckade amerikanska valutan, samtidigt som det öppnar upp en ny infrastruktur för fattiga länder utan utvecklade system, till exempel i Afrika och längs Nya sidenvägen. Det förutsätter vidare att yuanen internationaliseras och blir fullt konvertibel, och en möjlig tidsram är kanske tjugo år, eller tio om det kniper.
