Kategorier
Kultur Politik Språk

Din engelska suger

Svenskans ställning, särskilt i förhållande till engelskan, debatteras intermittent, senast med ett upprop i syfte att stärka språket i skolan, med sedvanliga ringar på vattnet bland ledar- och kultursidor. Det är således en rituell debatt mer än ett konkret samhällsproblem, och allt har redan sagts i ämnet, därtill flera gånger om.

Ett större problem än engelskan är dessutom att en stor andel barn och ungdomar numera har rötter i ett annat land än Sverige, med en helt annan kulturell och språklig bakgrund. Torftig invandrarsvenska med brytning, kontaminerat ordförråd och tvivelaktig grammatik spiller av sig på omgivningen och leder till en allmän nedgång i nivå, nämligen för att den minsta gemensamma nämnaren gäller då alla ska med i samma båt, oavsett bakgrund.

Det är därför man i statstelevisionen emellanåt kan höra en på kulturella meriter inkvoterad medarbetare tala med osedvanligt stark brytning. Man vill därmed i social ingenjörskonst förmedla att det inte alls är en merit att behärska språket, och barnen tar förstås notis om detta, att det inte lönar sig att läsa böcker eller ens studera när andra passerar före i kön genom olika former av kvotering, trots erbarmliga kunskaper i övrigt. Viktigare tycks vara att ha rätt slags värdegrund.

Men även informationsbruset med ständig inkoppling på nätet gör sitt till, nämligen genom att konkurrera ut traditionell bokläsning (på papper eller skärm, mediet kan kvitta). Barn och ungdomar har därför allt sämre träning i att tillgodogöra sig längre texter, och såväl ordförråd som språklig förmåga blir lidande. Det är i den kontexten en kulturell kanon ska ses.

Istället för boken lockar den amerikanska teveserien på strömningstjänsten eller tuben, och därmed når kulturimperialismen full verkan genom att träna barn och ungdom i det engelska språket, i vart fall i mer grundläggande muntlig form. Inget fel i det, men bara under förutsättning att man lägger minst samma tid på modersmålet.

Man kunde tro att svenskarna av det skälet verkligen behärskar engelska, men det är frapperande höra att man i dag inte har en särskilt mycket högre nivå än för ett par generationer sedan. Svenskarna tror gärna att man är något slags världsmästare i engelska som andraspråk, även om det faktiskt är nederländarna och danskarna som kan göra anspråk på den titeln i kraft av att tala närmare besläktade språk i den västgermanska familjen.

Nej, det är inte alls så att Löfvén, Kristersson, Andersson med flera talar dålig engelska, utan den är tvärtom alldeles utmärkt. I termer av gymnasiebetyg får de alla högsta valör, och de talar med en närmast otadlig grammatik (fast med oförståelse för plurala eller subjunkta verbformer), om än med en tydlig svensk brytning och ett tämligen begränsat ordförråd.

Här skulle man kunna flika in att det är typiskt självföminskande att tala engelska i EU och på presskonferenser, givet att det finns så många tolkar och andra medel, men å andra sidan har det alltid varit en svensk pragmatisk linje, att i egenskap av liten nation mötas på lika villkor under ett andraspråk – då latin, nu engelska. Man kan ha respekt för den linjen.

Men en uppenbar nackdel är att man då inte kan uttrycka sig lika obehindrat som på sitt modersmål, utan tvingas begränsa sin framställning. Få svenskar förstår och än mindre nyttjar ord som contrition, abasement och middling, än mindre glosor som ignominy, indigent och doleful. Än värre är det förmodligen med trundle, skulk och chum, eller för den delen swoon, perch och carrion.

Omvänt hamnar svenskar i bryderi så fort man ber dem uttrycka vanliga ord och begrepp som snatta (purloin, pilfer), vara invigd i (be privy to) eller tanklös (heedless, blithe). Ord för huggtand (fang), grodyngel (tadpole) eller fåra (furrow) torde vara överkurs för de allra flesta.

Inte för att jag här vill ha någon effrontery att reprove dig för dina throes och tribulations, utan jag vill bara gingerly berätta för dig att din och i stort sett alla svenskars engelska suger riktigt ordentligt. Trots att du är så aplomb är du inte deft nog, utan på samma nivå som en riktig dunce, om jag får uttrycka mig så morosely.