Kategorier
Afrika Europa Kina Politik USA

Diplomatisk kolonisation

Kina har i egenskap av forna utvecklingsland närmat sig länderna i Afrika på lika villkor och under ömsesidig respekt, och man har på den vägen transformerat kontinenten med järnvägar och annan infrastruktur, samt etablerat en ömsesidigt fruktsam handel som en del av Nya sidenvägen eller Ett bälte, en väg.

Beijing har därvidlag inte kommit med pekpinnar och krav av olika slag, utan har idkat ren business, vilket uppskattas av afrikanerna. En sådan strategi ger inte bara åtkomst till Afrikas enorma råvarutillgångar, utan även politiskt stöd i FN och andra internationella instanser, vilket är varför Kina så enkelt har kunnat begrava västmakternas ansträngningar att få upp Xinjiang och andra spörsmål på dagordningen i sådana sammanhang.

Västmakterna har noterat vad som pågår, och har sent omsider börjat emulera Kina, genom att dels föreslå egna storskaliga handelsrutter och infrastrukturprojekt som ska konkurrera med Ett bälte, en väg, och dels söka bearbeta afrikanska länder för att komma i åtnjutande av mineraler och andra råvarutillgångar samt söka politiska allianser.

Men av lätt insedda skäl är afrikanerna misstänksamma mot de forna kolonialmakterna, inte bara för deras barbariska förflutna, utan för att de inte erbjuder rättvisa affärer, för att de fortfarande har dille på att läxa upp medelst krav om demokrati och «värden» av olika slag, och för att de agerar utifrån en styrkeposition snarare än som jämlikar – de är där för att mästra och utnyttja, som förr.

De koloniala takterna vill helt enkelt inte släppa, och den förhärskande strategin i USA och Europa är alltjämt att söndra och härska, att söka tillfälliga allianser för att konfrontera någon annan part – i Asien förstås Kina – snarare än att långsiktigt engagera sig med investeringar och handel. Kina gör det senare, och därför har man det diplomatiska övertaget inte bara i Afrika utan även i Asien när onkel Sam erbjuder allmosor och tomma ord.