Fallet kring Gui Minhai rullar vidare. I dag rapporteras att Gui i Ningbo framträtt vid en presskonferens, som sägs ha varit framtvingad. Under konferensen sade Gui att Sverige borde sluta nyttja honom som en schackpjäs för politisk vinnings skull, och att han framledes inte kommer att lita på svenskarna.
Gripandet av Gui för tre veckor sedan skedde när denne satt på ett tåg med två svenska diplomater på väg till huvudstaden Beijing. Enligt utrikesdepartmentet skulle Gui få läkarvård vid Sveriges ambassad efter att ha uppvisat symptom på ALS. Under presskonferensen sade Gui att han hade blivit övertalad att följa med.
Självklart är Guis framträdande tillrättalagt, och han befinner sig uppenbarligen i stor onåd hos de kinesiska myndigheterna. Det intressanta i fallet är dock det som inte framkommer i rapporteringen, som hittills har karakteriserats av den underliga tesen att Gui måste vara oskyldig till de brott han anklagas för. Nämligen:
Vad har man för sjukvårdsresurser vid den lilla svenska ambassaden i Chaoyang som inte står att finna någon annanstans i Kina? Varför skulle man tvunget ta honom dit istället för att erbjuda såväl konsulär som medicinsk hjälp på närmare håll i Ningbo, Shanghai eller Hangzhou? ALS är en obotlig sjukdom, och den enda kända bromsmedicinen Rilutek har som enda verkan att förlänga livet en kort period. Ledande stamcellsforskning på området görs framförallt i Kina, varför allt tyder på att Guis påstådda sjukdom är ett diplomatiskt svepskäl. Vad skulle han egentligen på ambassaden att göra?
Utrikesdepartmentet vill inte heller gå in på frågan om vad anklagelserna består i, i fall nya omständigheter föreligger. Sedan gammalt måste UD dock ha vetskap om Guis inblandning i ett rattfylleribrott med dödlig utgång, då konsulatet i Shanghai då medverkade i utredningen. Kinesiska UD:s skarpa kommentar i veckan om att Sverige borde tona ned sin retorik tyder på att Wallströms departement är väl insatt i frågan.
Mediala spinndoktorer har framkastat tanken att Gui används som en bricka för att manipulera mindre nationer som Sverige, ungefär som man gjorde med Norge då Liu Xiaobo erhöll Nobels fredspris, likväl som att så split i Europa för att vinna fördelar. Men det är nog nationell hybris som gör sig gällande, ty Kina har inget egetintresse av att mucka gräl med en i grunden vänligt sinnad partner.
Däremot tänker Kina inte under några omständigheter tillåta att andra nationer lägger sig i dess interna angelägenheter, något som delvis har sin bakgrund i den koloniala historien. Missionärer, diplomater och andra pjäser som smider ränker på kinesiskt territorium ses således med största misstänksamhet, varför man måste ställa frågan vad det är för slags personer man skickar på uppdrag till konsulära enheter i Kina.