Den avgående amerikanska dårregimen deklarerar i elfte timmen genom utrikesminister Mike Pompeo att det pågår ett «folkmord» mot muslimska uigurer i Xinjiang. Syftet med utspelet är givetvis att ge efterträdaren Joe Biden en «present» i form av att ytterligare förgifta relationen med Kina, i en sista ansats av galenskap – the final madness, 最后的疯狂.
Man kunde annars tycka att en regim som under det senaste året har haft ihjäl 410 000 av sina egna medborgare genom aktiva och passiva politiska beslut borde ha lite mer finess, att en administration vars hela mandatperiod har präglats av raskravaller, rasistiska utspel och vit makt-ambitioner borde ha åtminstone en smula självinsikt och inte klampa in som en elefant i en porslinsbutik.
Det blir lite grann som att förneka att man slår sin fru, att nappa på ett trollande fulbete, men faktum är att Pompeo utnyttjar en befintlig strömning i sin retorik. Tidigare har kristna dårfinkar som Adrian Zenz och andra MR-jesuiter betecknat reformerna i Xinjiang som ett «kulturellt folkmord», men i sin strävan att ständigt överträffa sig själv har man sedermera uppgraderat fallet till «folkmord».
Man tänker sig här något typ dödens fält i Kambodja med miljontals skallar lagrade på hög, eller kanske motsvarande folkmord i Rwanda på nittiotalet. Eller åtminstone massgravar med tusentals ihjälskjutna bosniska muslimer.
Men det man finner är alltså utbildning och arbetsträning, fattigdomsbekämpning och avradikalisering, och inte en dödskalle så långt ögat når. Några dödens fält finner man inte i Xinjiang, inte heller några massgravar.
Att påbjuda mandarin i skolan anses här vara ekvivalent med «folkmord», särskilt som ickeuigurer inte behöver lära sig uiguriska (wtf?). Enligt samma logik äger i så fall ett «folkmord» rum i Sverige, där man tvingar på de stackars samerna och tornedalingarna maktens svenska språk, samtidigt som ickesamer inte behöver lära sig samiska.
På samma sätt likställer man med «folkmord» att uiguriska kvinnor erbjuds en väg ut ur muslimsk misogyni, bland annat genom pekuniära incitament att föda färre barn och ta reproduktiv kontroll över sin egen tillvaro, innefattande ett självständigt liv i arbete, hävdvunna feministiska landvinningar i vår del av världen.
Det finns naturligtvis en inneboende logik i att fattiga människor som saknar utbildning radikaliseras och hyser agg mot ickemuslimer, vilket leder till friktion i samhället, upplopp, separatism och slutligen även terror. Den enda vägen att bryta en sådan ond cirkel är att ge de förfördelade de verktyg som behövs för att bli en del av lösningen och samhället istället för att fortsätta utgöra ett problem, det vill säga utbildning och träning av lämpligt slag – att bli anställningsbar, som vi säger i arbetslinjens land.
I den processen förekommer helt säkert övergrepp av olika slag som är nog så allvarliga, men det är inte samma sak som att det skulle finns någon systematisk ambition att «utrota» en kultur eller till och med ett folk – det är en fullständigt befängd tanke, givet att Kina är mångkulturellt sedan tusentals år tillbaka.
Vad värre är urvattnar man viktiga begrepp genom dessa allt grövre överdrifter. Termen «folkmord» förlorar helt sin valör när man missbrukar den sålunda, och när det nästa gång åter anställs folkmord på riktigt någonstans i världen kommer vi att rycka på axlarna – igen, för ingen kom ju till undsättning i Rwanda.