Styrräntan har toppat och man förutspår sänkningar vad det lider. Är lågkonjunkturen över, frågar man sig därför på statsteve och andra tillhåll. Svaret är emellertid nekande, dels för att konjunkturen släpar efter inflation och räntepolitik, och dels för att de basala underliggande faktorerna kvarstår.
Främst bland dessa är att Europas ekonomiska lokomotiv Tyskland lider svårt av höga energipriser till följd av att rysk gas har undandragits tyskt näringsliv, och att man angriper sin största exportmarknad i Kina genom fientlig hökpolitik. Det hjälper inte att USA lockar tyska företag med industripolitiska reformer, eller att tyska företag i andra fall flyttar till Kina, inte heller att tysk bilindustri är akterseglad av kinesisk.
På motsvarande vis är den brittiska ekonomin svårt sargad, samtidigt som det politiska kaoset i London tilltar. En liknande situation föreligger i Finland, och eftersom Sverige är beroende av export till dessa och andra länder, beror vår ekonomi indirekt av tillståndet i dessa. Vi dras med i Tysklands och Lillbritanninens fall.
Det svarta hålet i Ukraïna är ytterligare en faktor, dels genom det (mindre) pekuniära stöd som avsätts för dess futila försvar gentemot rysk aggression, men framförallt för det politiska vansinne som följer i dess spår. Europa går in i «krigsmodus» och «krigsekonomi», med omfattande rustning som följd. Sverige tappade det fullständigt genom att på en eftermiddag helt reversera ett par hundra år av framgångsrik neutralitetspolitik, och förbereder sig nu på «långvarig konfrontation» med en fiende som i grunden aldrig var.
Mer allmänt fattas på löpande band politiska beslut som är kontraproduktiva, destruktiva eller i bästa fall meningslösa, i vad man kan betrakta som en dödsspiral mot samhällelig kollaps. Det är inget nytt fenomen utan ett återkommande historiskt, och man kan även observera liknande fenomen i djurvärlden.
I mängden finner vi exempelvis de successiva besluten att «öppna våra hjärtan» och låta en flermiljonhövdad skara sociala migranter söka lyckan i vårt land (och större delen av Europa), utan att närmare betänka konsekvenserna, utan främst för att godhetssignalera och markera avstånd gentemot ett uppstickarparti. Vi skördar just nu frukterna av den politiken, och den står oss uppenbarligen mycket dyrt.
Andra politiska reformer i väsentligen samma galna och godhetssignalerande härad rör transagendan och annan *2SHBTQIAP++, eller mer allmänt wokepolitiska reformer avsedda att rycka upp samhället med rötterna och dana en ny ordning under radikalfeminism, genuspolitik, kroppspositivism, klimatalarmism och så vidare, destruktiva företeelser som i grunden har raserat tilliten i samhället och skapat omfattande friktion.
Proponenterna för dessa rörelser och fenomen tror sig på allvar avancera samhället i frihetlig riktning, men det är i själva verket en dysfunktionell fas i ett mönster som tenderar att återupprepas periodiskt, ungefärligen av samma orsaker och i samma fas som krigscykeln, med slutlig kollaps som följd.
I teorin kring en samhällelig dödsspiral skissas fyra faser, med en inledande uppbygglig sådan. Som exempel kan tas efterkrigstiden, med den ständiga ekonomiska förbättring som präglade perioden. Det var för dina mor- och farföräldrar aldrig något problem att finna vare sig arbete eller bostad, samtidigt som samhället i stort befann sig i harmoni – vektorerna pekade i samma riktning.
Fas två kan liknas vid det utvecklade svenska folkhemmet under 1970-talet och framåt, ett stabilt samhälle med omfattande välfärd, men med tendenser till stigande ojämlikheter och politiskt navelskåderi. Ur denna tid stammar en rad av de dysfunktionella reformer som sedermera har präglat politiken.
Externa faktorer som Asiens frammarsch ledde till textil- och varvskris, samtidigt som man misslyckades ställa om från elektromekanisk till elektronisk industri. Den tidens oljekris orsakade på samma vis stagflation, varefter åttio- och nittiotalens neokonservativa politik orsakade omfattande ekonomisk ojämlikhet i samhället, om än alltjämt med positiv effekt för samhället i stort. Vektorerna började spreta åt olika håll, och sammanhållningen uppvisade vissa brister.
Fas tre kan skönjas under slutet av 1990-talet eller början av 2000-talet, när den dysfunktionella politiken börjar slå igenom på bred front. Strukturella problem präglar ekonomin, med ökande arbetslöshet, statsskuld och klyftor. Profilen är något olika i olika länder, men den generella bilden kvarstår.
Vi har här småningom skuldkris i ett antal europeiska länder, finanskris i USA 2008, Brexit 2016 (2020) och sedermera även global pandemi 2020, företeelser som samtliga hanterades tämligen illa. Slutligen har vi nu brinnande krig i Ukraïna, med upprustning och friktion med Ryssland som konsekvens, samt ett veritabelt nytt kallt krig med Kina på västligt initiativ. Detta är inledningen av fas fyra, eller den slutliga kollapsen.
Världskrig kanske inte följer med nödvändighet, men nog sker en bifurkation i två eller fler poler när Väst «riskminimerar» eller snarare «frånkopplar» den globalisering som har borgat för dess tillväxt under senare decennier för att istället pilla sig i naveln och tro sig kunna klara sig på egen hand, som om det vore 1854 snarare än 2024.
Hur slutar då detta? Ingen vet, men säkert är att den nuvarande hegemonen USA:s dagar är räknade, och att dess imperium faller ihop som ett korthus den dag dollarn förlorar status som global reservvaluta – en fråga om tid. Washington kan då inte längre finansiera sina reformer eller underhålla sitt skuldberg genom att trycka pengar på övriga världens bekostnad, utan förfaller snabbt till en andra rangens nation.
Även Europa lider svårt av hög skuldsättning, government overreach och drakonisk reglering, utöver de strukturella problemen med migration och annat. Man har därtill inga resurser att tala om, utan är beroende av omvärlden för tillförsel av energi, metaller och komponenter, en omständighet som borde göra Bryssel en smula mer ödmjuk och samarbetsvillig.
