Spannmålsavtalet mellan Ryssland, Türkiet och FN förlängs inte – eller fördröjs snarare – vilket innebär att en förnyad prischock med åtföljande inflation är att vänta i höst och vinter. Lejonparten av den ukraïnska skörden går till Europa, men alla störningar i kedjan får globala återverkningar.
För Moskvas vidkommande är det självklart en medveten kalkyl om att ytterligare lägga sten på börda, som svar på tal för de allehanda sanktionspaket som Bryssel riktar mot landet. Det gynnar nämligen den ryska exporten av spannmål och konstgödsel om tillgången minskar och priset därmed ökar, det vill säga samma mekanism som ledde till prisökning på gas och olja och därmed rejäl kassavinst för Ryssland – européerna finansierar båda parter i kriget.
Förhoppningar om att inflationen skulle bedarra lär därmed komma på skam. I Sverige avtar den bara marginellt, med ett momentant värde om 9.7 %. Mitt estimat är att vi åter ser tvåsiffrigt i oktober. Även övriga Europa lär få se ökad prisstegring, men från en lägre nivå om 5.5 % för hela EU. Att det är ett lokalt europeiskt fenomen framgår av att USA:s inflation är nära nog normal kring två procent, medan Kina för närvarande har nollinflation och snudd på deflation.
Givet att den ukraïnska «motoffensiven» går knackigt ökar emellertid sannolikheten för att Europa tröttnar på att hålla Zelenskyj under armarna, och därmed chansen till fredsförhandlingar. Det skulle i ett slag ge en välbehövlig injektion i den europeiska ekonomin, förutsatt att man kan nå ett rimligt avtal med Ryssland om att häva sanktioner och återuppta energiimporten (man får avveckla på längre sikt).
Men än så länge lever den absurda drömmen om att Ukraïna ska «vinna» kriget, återta samtliga förlorade territorier samt sparka ut Ryssland. Man billar sig även in Ukraïna som medlem i Nato, och att Ryssland småningom ska implodera under västliga sanktioner (som en gång Sovjetunionen).
I förlängningen hallucinerar man även om ett «globalt Nato» som ska röja upp i «Indopacifien» och trycka tillbaka Kina, utropa Taiwan som ett «självständigt» «land» samt ge nytt hopp till den liberalistiska visionen om ett historiens politiska slutstadium, i vilket den US-ledda «liberala» «regelbaserade världsordningen» befästs för tusen år framåt.
Man kanske ska nämna att feberdrömmens främste uttolkare är Sleepy Joe Biden, vars alzheimer är i ett långt framskridet stadium, och i praktiken kommer inget av ovanstående att inträffa. I verkligheten kommer nämligen Ukraïnas «motoffensiv» att sluta i praktfiasko, då man låter de egna jordgubbssoldaterna bli mos i de meningslösa attackerna mot de ryska värnen.
Förr eller senare kommer insikten infinna sig att slaget är förlorat, och att Rysslands specialoperation har gett avsett resultat, om än till högre kostnad än vad man räknade med. Ryssland kommer därmed att behålla de fem annekterade oblasten, oavsett om fredsförhandlingar kommer till stånd eller inte.
Ukraïnas framtid beror på hur snabbt man kan godta das Ding an sich, den förhandenvarande verkligheten, realisationen att Ryssland har segrat. Ju snabbare man kan finna sig i denna verklighet, som innefattar att utgöra en neutral buffertstat mellan Ryssland och Nato, desto fortare kan man återuppbygga landet. Under alla omständigheter föreligger inte någon möjlighet att bli medlem i Nato.
Om man fjärmar sig en smula från de upprörda känslorna, chokladbojkotterna och annat trams samt ser saken med en smula perspektiv, kan man konstatera att detta blott är en av drygt tio tusen drabbningar i den mänskliga civilisationens historia. Även denna gång kommer krutröken att lägga sig och pragmatismen att ta överhanden vad det lider.
Småningom kommer handeln att återupptas och ledare från de båda sidorna att skåla i champagne över nya gemensamma projekt. I vart fall tills man blir ovänner igen, och nya oroligheter bryter ut. Det är så verkligheten ser ut, till skillnad från utopiska liberalistiska drömmar.