Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik Ryssland USA

Ekonomisk utblick

Det tisslas och tasslas om att Kinas ekonomi har gått i stå, med en sprickande bostadsbubbla, hög ungdomsarbetslöshet, usel konsumtion med mera. Men man måste nog sätta dessa data i relation till övriga världen, och då ser det mindre pjåkigt ut.

Farhågan är att Kina i ett tidigt skede ska japaniseras, med deflation och krympande tillväxt, så att man fastnar i medelinkomstfällan istället för att segla vidare på den makalösa ekonomiska resan. Mot det argumentet kan man framhålla att Kina inte på långa vägar är färdigutvecklat, och att man inte heller har gått i samma fälla som Japan under 1980-talet, då man lät USA devalvera sin valuta gentemot yenen och därmed i ett slag pajade den japanska exporten.

USA försöker visserligen med andra metoder åstadkomma samma skada gentemot Kina, främst genom exportkontroll, tariffer, marknadsförbud, sanktioner och kongressfinansierad MR-kritik, men det finns en gräns för hur långt man kan gå innan man skjuter sig själv inte bara i foten utan i huvudet – de båda ekonomierna är hårt kopplade till och beroende av varandra.

Den kinesiska turbulensen är en effekt av dels sådana amerikanska och europeiska aggressioner, dels avmattad ekonomi i Europa till följd av kriget i Ukraïna, och dels flaskhalsar till följd av pandemins verkningar. Därtill kommer en del strukturella problem, som överhettning på bostadsmarknaden med mera, symptom som Beijing kommer att kunna åtgärda med en rad mekanismer.

Deflation i Kina, hög inflation i Europa. Det är vi som blir fattigare.

Däremot har man inte kontroll över externa skeenden, som oron i Europa. Men givet allt lika, är mindre deflation (-0.3 %) att föredra framför den inflation som alltjämt plågar Europa. För EU ligger inflationen alltjämt för högt (6.4 %), medan Sverige har nått en platå om 9.3 % – räkna med att inflationen skjuter fart i höst och vinter.

Momentan inflation på global nivå.

Kinas tillväxt kanske harvar, men den slår ändå mellan högre och lägre positiva nivåer, medan Europa är i recession. Exempelvis Sverige har -1.5 % i momentan tillväxt, medan snittet för EU är nolltillväxt. Även arbetslösheten är lägre i Kina (5.3 %) än i Europa (EU 6.4 %) och Sverige (9.2 %).

Momentan tillväxt. Europa är i recession, medan Kina och Asien, inklusive Ryssland (!), har positiv tillväxt.

I kontrast går USA som tåget, och landet är därmed den stora vinnaren av det proxykrig man bedriver mot Ryssland i Ukraïna, medan Europa biter i det sura äpplet. Sanktionerna mot Ryssland är tandlösa, och drabbar avsändaren mer än mottagaren. Samtidigt är energikrisen den grundläggande faktorn i recessionen och inflationen. Det spelar alltså ingen roll om Riksbanken höjer räntan ytterligare – effekten blir bara mer stagflation, inte mindre inflation.

Arbetslösheten är mer ett europeiskt (och särskilt svenskt) problem än kinesiskt, medan USA kan hålla igång sin arbetsmarknad genom att fortsätta trycka pengar.

För Kinas vidkommande har man under en längre tid sökt ställa om till dubbel cirkulation, men när konsumtionen harvar och arbetslösheten stiger blir man mer beroende av export, inte minst till Europa. Av det skälet kan man utgå från att Kina vill se ett slut på stridigheterna i Ukraïna, även om man samtidigt gärna ser att USA slösar ammunition och pengar där hellre än i Kinas närområde.

Än så länge är det som att skrika i ett garage, men världen hänger ihop på ett intrikat vis, och den ekonomiska turbulensen kommer inte att avta förrän vi ser en upplösning i Ukraïna. En sådan kan i realpolitisk mening inte bestå i seger för Kiev, utan man måste komma till insikt om att Ryssland har uppnått sina mål i att neutralisera Ukraïna som Nato-pjäs. Annars fortsätter eländet, utan att det för den skull leder till något positivt.