Artiklarna och inslagen har varit många angående bojkotter av företag som verkar i Ryssland, men desto mer sparsamt har man rapporterat om motsvarande amerikanska konsumentbojkotter av företag som godhetssignalerar med woke och annat vänsterliberalt gods.
Exempelvis ölföretaget Budweiser har kollapsat efter att man i april lät en transa göra reklam för en lättvariant av brygden, vilket resulterade i en konservativ storm mot företaget. Statstelevisionen har förstås förbigått händelsen med absolut tystnad, eftersom man är en del av samma agenda.
Så vad är det för fel med en transa som dricker öl? Ingenting, annat än att företaget därmed tycks vilja profilera sig bland ett nytt klientel och vidga varumärkets identitet. Men därmed säger man även indirekt att den stabila kundkretsen av öldrickande feta gubbar inte längre är normen, och då får man problem med just det segmentet, som inte vill identifiera sig med woke-rörelsen.
Allmänt kan man helt elementärt ställa upp tesen, att om ett företag tar aktiv ställning i en politiskt laddad fråga, så riskerar man att tappa den ena hälften av sina kunder, nämligen den som tycker annorlunda. Och om man har flest kunder i det ena lägret, blir effekten än värre.
Det är alltså en sällsynt idiotisk strategi att som företag, artist eller annan företeelse ta ställning i en polariserad debatt, i tron att man därmed skulle vinna fördelar. Det gäller inte bara inom en nation, utan naturligtvis även internationellt. H﹠M med flera företag som yttrade sig kritiskt och okunnigt om bomullsodling i Xinjiang i syfte att blidka en västerländsk publik, förlorade i ett nafs hela den kinesiska marknaden, varefter man gjorde bot och bättring och höll tyst i politiska spörsmål.
Det är inte företags roll att agera politiskt, utan att tillhandahålla produkter och vinstmaximera. Det är klart att även företag kan välja att frångå den hävdvunna modellen och istället bli politiska aktivister, men då får man även ta de ekonomiska konsekvenserna och se sin finansiella bas bli urgröpt. Företag som Disney har en rejäl krigskassa, men den är ändå ändlig, och krymper kontinuerligt i takt med att publiken uteblir, eftersom man som filmtittare inte vill bli politiskt manipulerad eller indoktrinerad.
Bojkottvapnet är konsumentens, men numera används det så flitigt att det mest liknar ett ekonomiskt inbördeskrig. Den sedvanliga polariseringen smittar alltså av sig på marknaden när företag tar ställning och kunderna följer efter i bojkott av företag vars ställningstagande man ogillar. Snart nog kan det bli svårt att handla, om man vill förbli principfast.