Tydligen inte stor nog att ha en egen wikisida, men terränglöperskan Emilia Brangefält hade ändå ett VM-brons och ett par SM-guld på meritlistan. Synbarligen en stor talang, som emellertid valde att ända sitt liv vid blott tjugoett års ålder. Varför då?
Ryktescirkusen åsido föreligger en given ledtråd i Brangefälts egna ord på sociala medier, där hon beskriver ett ovanligt tillstånd av takykardi, det vill säga hög puls, här omfattande fullständigt horribla 120–150 slag per minut efter att bara ha ställt sig upp från sängliggande.
Diagnosen skulle således kunna vara Posturalt ortostatiskt takykardisyndrom, men tillståndet är egentligen inte kompatibelt med elitidrott. Brangefält talar här om ett tjugotal medicinska undersökningar med normala blod- och EKG-värden, varför takykardin måste härledas till någon annan mekanism.
Frågan är emellertid hur omfattande blodproverna har varit, enkannerligen avseende serumnivåer av magnesium och andra mineraler, samt förstås vitamin D med flera essentiella ämnen. Elitidrottare med så smal konstitution som Brangefält ligger i ett gränsland mellan optimal funktion och sjuklighet, och vid näringsbrist bryter kroppen mycket riktigt samman på det sätt som hon beskrev.
Av yttre omständigheter föreligger inga symptom på anorexia eller andra ätstörningar, och Brangefält förefaller av foton att döma normalt vara vid tämligen god hälsa. Några videoklipp visar till och med Brangefält i färd med att bedriva veritabel mukbang med semlor, snabbmat, bakverk, chips med mera, omfattande tiotusen kalorier eller mer.
Om detta är en representativ skräpmatsdiet för Brangefält, stärks emellertid hypotesen om näringsbrist betänkligt. Det skulle då kunna röra sig om elektrolytisk obalans, med alldeles för låga nivåer av framförallt magnesium och kalium, som då ger upphov till såväl hög hjärtfrekvens som andra elektriska rubbningar. Elitidrottare av Brangefälts snitt har därtill betydligt högre behovsnivåer av sådana elektrolyter, givet de kopiösa mängder svett man utsöndrar under maratonlånga terränglopp.
Men det förklarar emellertid inte varför Brangefält begick självmord. Förloppet tycks här ha varit snabbt, från insjuknande i sommar till att bara fyra månader senare ta det drastiska steget att ända livet. Svår fysisk smärta i kombination med krossade drömmar tycks således ha bidragit till utvecklingen, slutligen omfattande mentalt sammanbrott.
Det är ändå orimligt, varför frågan måste ställas om vårdens hantering i ärendet, särskilt om psykvården har varit inblandad alldeles innan tragiken slog till. Brangefält tycks inte ha fått adekvat hjälp, och inte heller haft förhoppning om att sådan står till buds, medan i verkligheten lösningen kanske hade varit ganska banal till sin natur.